Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag har frågat statsrådet vad hon avser att göra för att få stopp på de nedskärningar som sker på skolor runt om i landet. Jag uppfattade inget svar på detta, utan svaret handlade om vad regeringen har gjort i sin budget, det vill säga inget som leder framåt.

Vi ser nu runt om i landet resultatet av regeringens budget. Vi ser det på lokalnyheter, i upprörda Facebookgrupper och i de enkäter som fackförbunden har genomfört bland sina medlemmar. De vittnar tydligt om att det skärs ned på majoriteten av landets skolor. Det skärs ned på elevassistenter. Det skärs ned på särskilt stöd. Det skärs ned genom att klasser slås ihop, och det skärs ned på alla möjliga sätt.

Detta är förstås inte vägen framåt för en kunskapsnation som Sverige, som ska konkurrera med kunskap och kompetens med resten av världen. Och det är inte vägen framåt för en nation som redan i dag slår ut mellan 15 och 17 procent av de elever som går i grundskolan som inte får godkända betyg och därmed inte blir behöriga på ett nationellt program. Redan i dag ser vi en stor sådan utslagning, och det som alla lärare och andra anställda inom skolan vittnar om är att stödet för just de elever som behöver lite extra försvinner med regeringens politik.

Regeringen tog över makten i en kostnadskris, men man skröt om att man satsade stort på skolan. Det var rekordsatsningar i den första budgeten, men vid närmare granskning visade det sig att det man egentligen gjorde var att man skar ned på skolan med 2 miljarder i fasta priser. För landets skolor blev det 3 000 färre lärare med den här regeringens budget det första året än vad det blev för landets skolor under den socialdemokratiska regeringens sista år.

Utvecklingen har fortsatt. Det är inte så att regeringen har reparerat skadan, utan nedskärningen ligger kvar - och det är den som får reella effekter runt om i landet.

Många av regeringens företrädare har pekat på att kommunerna har ett ansvar, och det har de givetvis. Men kommuner har inte verktyg att parera för så stora inflationskriser som vi har upplevt, utan det är staten som har de musklerna och de verktygen i sin hand. Då måste man gå in och stötta kommuner och regioner och därmed den välfärd som skolan utgör en viktig del av.

Vi socialdemokrater har i varje steg i processen visat att vi kan prioritera annorlunda. Vi har lagt mer på skola och utbildning, och vi har lagt mer än regeringen på generella statsbidrag för att förhindra den typen av neddragningar. Vidare har vi gjort detta genom att säga nej till, eller inte prioritera, stora skattesänkningar. Det är regeringens stora satsning: I varje budget är den stora satsningen skattesänkningar. I den första budgeten valde man att ge 12 miljarder i skattesänkningar för dem som tjänar mest samtidigt som skolan fick 2 miljarder mindre i fasta priser räknat.

Det är en medveten prioritering, och jag beklagar den. Det gör Sverige som land svagare. Men jag vill ändå ställa frågan igen: Vad kommer regeringen att göra för att motverka de nedskärningar vi nu ser i svensk skola över hela landet?