Fru talman! En kvinna frågade mig: Är det fel på mig? Nej, sa jag.

Men många kvinnor har inte fått den berättigade uppmärksamhet som de behöver. Med all respekt är jag, precis som statsrådet var inne på, i allra högsta grad lekman. Som statsrådet också nämnde har jag skrivit frågor, motioner och nu står jag här och interpellerar. Det gör jag för att jag försöker använda dessa verktyg för att uppmärksamma konsekvenserna för de drabbade, kostnader för samhället och behov av information och utbildning inom vården när det gäller klimakteriefrågan.

Vid ekonomiska nedskärningar inom hälsovårdssektorn, som vi nu ser, är jag rädd för att kvinnors behov under klimakteriet inte ges företräde utan att detta snarare försämras.

Kvinnor står inför dubbla risker, dels som patienter, dels som anställda inom sjukvården där de utgör en klar majoritet. Regionpolitiker, som statsrådet var inne på, vittnar om sjukvårdskrisen som riskerar att äventyra inte bara arbetsförhållandena för dessa kvinnor utan också vårdkvaliteten.

Sverige måste säkerställa att alla kvinnor får den vård och det stöd de förtjänar, inte minst när det gäller en så grundläggande aspekt av kvinnors välbefinnande som sexuell hälsa.

Fru talman! Det är dags att omvandla erkännandet av problemets allvar till konkret handling. En bättre klimakterievård är bra för den drabbade, den är bra för företagen och den är bra för Sverige. Frågan är om regeringen är villig att avsätta de resurser som krävs.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).