Fru talman! Interpellanten ställer flera frågor här som är på gränsen till det hypotetiska. Dessutom tror jag att interpellanten vet att alla delar i detta inte ligger under mitt direkta ansvar.

För att ändå försöka svara på frågan - vilket jag tycker är en hederssak - kan man väl konstatera att de flesta kommuner med någon form av landsbygd inte har kommunalt va-nät hela vägen. Självklart kan det i händelse av krig eller kris vara viktigt att ha separata system där man kan få tillgång till dricksvatten. Med det sagt kan jag inte gå längre, för det är inte mitt ansvarsområde rakt igenom. Men på den hypotetiska frågan är svaret ganska givet att så kan det såklart vara.

Målet med en dricksvattenpolitik måste vara att vi vid så få tillfällen som möjligt ska behöva använda nödvatten, att de tankar som vi nu har sett till finns i större omfattning inte ska behöva rullas ut. När man vrider på kranen ska det komma vatten, och detta vatten ska vara tjänligt. Det är där vi har det viktigaste arbetet. Det är därför vi har varit angelägna om att ställa högre krav och har tillsatt utredningar som arbetar med frågan.

Men sedan kokar det återigen ned till ansvarsfrågan. Det är varje kommun, ytterst varje kommunpolitiker, som har ansvar för att man har en va-infrastruktur som är i tillräckligt gott skick. Om man inte har det får man stå till svars för det inför sina medborgare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.