Herr talman! Den här debatten rör både villkoren för public service, det vill säga SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion, och filmpolitiken. Jag kommer i dag att fokusera på filmfrågorna. Flera har ju nämnt att alla partier just nu sitter i en kommitté för att ta fram villkoren för nästa tillståndsperiod för public service. Den ska vara klar om bara några veckor. Det blir alltså svårt att säga något skarpt i den frågan i dag.

Människors kulturvanor och konsumtionsvanor förändras med ny teknik, och det går snabbt. Det som vi tidigare sett inom musiken har nu hänt på filmområdet. Det har blivit färre mellanled, och ett stort utbud finns lätt tillgängligt hos streamingbolagen. Jag tror att det är övervägande positivt, men vi behöver tänka nytt från politikens sida och även i branschen för att hänga med och inte tappa viktiga värden på vägen.

Företag inom svensk film och tv befinner sig i skärningspunkten mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många är beroende av offentliga stöd från nationellt och regionalt håll samtidigt som de befinner sig på en internationell arena och en global marknad. Svensk film har nått stora framgångar de senaste åren med många internationella utmärkelser. Parallellt är det ett tydligt mönster att biopubliken minskat markant, och besökarna ser i lägre utsträckning svensk film. Då blir också lönsamheten låg i de flesta led.

Under coronapandemin var många biosalonger helt stängda eller halvtomma. Det har varit svårt att locka tillbaka publiken, men under 2023 såg vi faktiskt en vändning av den trenden. Bedömare menar att det framför allt är de förbättrade möjligheterna att se film på annat sätt som står för minskningen. Redan mellan 2018 och 2019, det vill säga innan pandemin, minskade antalet biobesök i Sverige med närmare 1 miljon.

För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att även fortsättningsvis stötta biografer runt om i landet genom Svenska Filminstitutet. Biografernas digitalisering och framväxten av nya digitala visningsformer för till exempel livesändning av föreställningar av dans och opera från alla världens scener har gett möjligheter till ett ökat och mer flexibelt kulturutbud i hela landet. Föreningsdrivna och kommunala biografer är också en förutsättning för verksamheter som skolbio och filmklubbar. Att uppleva och samtala om film med andra är en annan sorts upplevelse än att streama film hemma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service och film

Streamingtjänsterna tillgängliggör ett enormt utbud av både film och serier. Det är förstås en fördel för alla oss konsumenter och i vissa avseenden även för kulturskapare inom olika yrkeskategorier. I allt högre utsträckning producerar dessa bolag egen film som inte visas på bio utan direkt går upp på den egna plattformen. Det skapar hål i finansieringskedjan och minskar intäkterna från till exempel biografmomsen, som ska täcka upp för den statliga filmpolitiken.

Den regionala aktören Film i Väst är väldigt betydelsefull och viktig för landets filmskapare. Film i Väst tar också fram mycket intressanta underlag. De analyserar bland annat publikförändringarna och produktionsförändringarna som utvecklingen lett till. De påpekar hur lockande det kan vara för den som vill göra film att bara ha en finansiär och en garanterad visningsplattform i form av till exempel ett streamingbolag som Netflix eller HBO. I den gamla vanliga modellen tvingas man ju söka pengar hos en mängd olika finansiärer.

Utvecklingen har sina fördelar men är inte bara av godo. Nya frågetecken har uppstått kring vilken lagstiftning som ska gälla kring till exempel upphovsrätt när amerikanska bolag köper upp rättigheter. Hur står sig svenska konstnärers och filmskapares rättigheter då? Vi hoppas att upphovsrättsdirektivet som vi antog här i riksdagen för en tid sedan kan stärka deras position.

Sammantaget ser man att det jag nämnt nu om förändrade förutsättningar för produktion och distribution och förändrade publikmönster har inneburit nya utmaningar. De aktualiserar behovet av en ny audiovisuell kulturpolitik för att greppa ett större område än dagens filmpolitik. Redan hösten 2022 motionerade vi i Vänsterpartiet om att det behövdes, men fick då bara gehör hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I januari kom det dock besked att regeringen tillsätter en filmutredning. Det är mycket glädjande, även om den inte har den bredd som jag kanske hade önskat. Jag hade varit ännu nöjdare om man också kopplat en politisk referensgrupp till utredningen för att få till en bred förankring av framtidens filmpolitik.

Herr talman! Jag tänker att vi från kulturpolitikens sida kanske inte ska ta ansvar för bidragsgivning till alla olika typer av film. Jag tror att Peter Ollén var inne på det. Jag tänker att vi behöver bevaka det som inte är kommersiellt gångbart, inte uppfattas ha en internationell publik eller inte passar in i mallen för de amerikanska streamingbolagen. Det behövs särskilt stöd till nyskapande och utmanande film och nya estetiska uttrycksformer. Jag tänker att det också behöver riktas stöd till film med berättelser i en svensk kontext och på svenska språket, vilket även tidigare talare har nämnt.

Vår roll ska alltså inte vara att gynna en specifik affärsmodell eller se till att dagens bolag kan klara sig, utan vi ska se till att kulturformen film kan skapas och nå människor. En viktig del i detta är att till exempel se till att det finns relevanta utbildningar och stötta initiativ som möjliggör kompetensförsörjning. Vi vill se att det finns film i Kulturskolans regi, så att barn och unga tidigt kan få utvecklas inom genren. När det gäller program av hög kvalitet på gymnasiet, folkhögskola och yrkeshögskola samt konstnärliga utbildningar på högskolenivå kan vi från politikens sida göra en insats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service och film

Herr talman! Det sista området inom filmpolitiken som jag vill nämna är det svenska filmiska kulturarvet. Vi kommer att ha en kulturarvsdebatt här senare, men ofta glömmer vi bort att lyfta just filmen som kulturarv. Jag tänker att vi behöver lyfta detta och att det inte får förfalla.

Det får inte heller vara otillgängligt för allmänheten, och i och med digitaliseringen har vi möjlighet att sprida de äldre filmerna i stor skala - ut på landets biografer men också via andra digitala plattformar. Problemet är att det går väldigt långsamt. Kulturutskottet har tidigare besökt Filminstitutet och sett hur arbetet går till, men det behövs en ökad kompetens. Det finns inte tillräckligt många som vet hur detta ska göras. Om vi inte snabbar på kommer det också att saknas maskindelar och annan teknik för att genomföra detta.

Därför, menar jag, kan vi inte dra frågan i långbänk i den filmutredning som regeringen har tillsatt. Digitaliseringen av kulturarvet behöver i stället ett snabbspår - en handlingsplan snarare än en längre utredning. Jag yrkar därför bifall till reservation 2, som handlar just om att skynda på digitaliseringen av det filmiska kulturarvet.

(Applåder)