Fru talman! Det är många bollar i luften samtidigt när man diskuterar de här frågorna. Vi har det svenska målet för 2030 för transportsektorn. Vi har ESR-åtaganden och så vidare. Sedan har vi diskussionen om vad eventuella böter skulle hamna på om man misslyckas med att uppnå dem. Vad kommer att hända 2032 när man ska försöka att färdigställa bokföringen? Det vet vi inte.

Det vi vet i dag är att ett tjugotal länder i EU ser ut att få svårt att uppnå sina ESR-åtaganden. Sverige är ett av dessa länder. Det kan vi villigt erkänna. Vi kan också erkänna att det kommer att genomföras en utredning om vad som ska ersätta reduktionsplikten efter 2026. Det är vad vi vet.

Fru talman! Det vi också vet är att om vi genomför någonting som liknar den gamla reduktionspliktslagen, och kombinerar det med olika former av branschstöd och skattesänkningar, kommer vi också att få se kostnader i budgeten.

Jag hörde en uppgift om att det skulle kosta 15 miljarder om Sverige misslyckades att nå ESR-kriterierna. Vi kan konstatera att om det nu skulle dömas ut 15 miljarder 2032 är det en väldigt begränsad kostnad årligen jämfört med de samhällsekonomiska kostnaderna till följd av reduktionsplikten.

Jag tycker att man i så fall ska vara mer orolig över de samhällsekonomiska kostnaderna av reduktionsplikten än eventuella böter. Samtidigt är vi sverigedemokrater precis som regeringen helt inriktade på att försöka följa rättsakterna och finna vägar framåt. Men vi har inte exakta styrmedel i dag.

Problemet är att Sverige satte alla ägg i samma korg. Man satsade allt på en reduktionspliktslag som nu är totalt utdömd av sex till sju av riksdagens olika partier.