Herr talman! Det är trevligt att få vara här och debattera reduktionsplikten igen!

Jag reagerade när Kinnunen uttalade att ingen var för reduktionsplikten. Där vill jag påminna om historien. Det var sju partier som tillsammans beslutade om reduktionsplikten. Med de underlag, med deras styrkor och brister, som stod till buds då enades sju partier i Sveriges riksdag om att införa reduktionsplikten och säkerställa att vi kraftfullt minskar utsläppen av växthusgaser. Med den politiken var vi tillsammans på väg att nå vårt riksdagsfastställda mål om minst 70 procent mindre utsläpp från transportsektorn till 2030, vårt etappmål för de nationella utsläppen inom ESR-sektorn till 2030 och vårt bindande åtagande till EU.

När vi röstade om Tidöpartiernas förslag om att kraftigt öka utsläppen genom att minska reduktionsplikten var resultatet på voteringstavlan 147 mot 148. Det hade räckt med att en ledamot från antingen Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna eller Kristdemokraterna hade röstat med klimatsamvete, och då hade vi inte haft de kraftiga utsläppsökningarna vi nu ser.

När reformen genomfördes talade Kinnunen om kriser för hushållen. Klimatpolitiska rådet säger att användandet av reduktionsplikten som en regulator av bränslepriser har varit direkt olämpligt. Varför jobbade inte Tidöpartierna i stället med fördelningspolitik för att stötta hushållen när energipriserna stack iväg efter Rysslands invasion av Ukraina?