Fru talman! Jag tackar för alla inlägg. Detta är ett obehagligt ämne på många sätt. Sett till dess totala mängd och hur mycket av innehållet som är helt gratis är pornografi faktiskt mer lättillgängligt än barnprogram.

I februari 2020 fick Barnombudsmannen i uppdrag av den tidigare regeringen att genomföra en kartläggning av kunskapen om pornografins inverkan på barn och unga, och i kartläggningen sammanställs forskning som tyvärr bekräftar många av de farhågor vi pratar om, bland annat våldsaspekten.

Det framgår dock även att de flesta unga exponeras för pornografi genom avsiktlig sökning, även om det är en del som möter den oavsiktligt. Det tyder på att man inte riktigt kan åstadkomma helt verkningsfulla folkhälsoåtgärder genom att bara minska den oavsiktliga exponeringen via enklare filter och digitala murar. Därmed kvarstår frågan: Vad kan och bör politiken göra? Det var lite grann det jag var inne på i mitt första anförande. Det vore intressant att höra ministerns synpunkter på detta.

När det gäller exempelvis bank-id, som vi har hört om, tror jag inte att det vore en möjlig väg framåt. Först och främst skulle det inskränka människors integritet och anonymitet på internet, men sedan får man även ha klart för sig att de aktörer som ligger bakom porrindustrin nog inte är särskilt taggade på att begränsa sitt utbud på det sättet.

Ett annat problem, som visserligen förs fram genom anekdotisk bevisföring, är att organisationer som får statliga bidrag eller statlig finansiering är ute i skolor och talar om pornografikonsumtion i neutrala eller positiva ordalag, till exempel att det skulle vara en naturlig del av sexualiteten eller att det är okej att kolla så länge deltagarna samtycker. Detta tycker jag borde följas upp eftersom det på något sätt skickar helt fel signaler i sammanhanget.

Jag tackar återigen för interpellationen och för ministerns engagemang. Sammanfattningsvis är min vädjan till ministern och regeringen att söka konstruktiva vägar tillsammans med tech- och telekomaktörer som är verksamma i Sverige. Det räcker nämligen inte att samtalet stannar här i Riksdagshuset, utan vi måste faktiskt hitta något konkret. Det kan visa sig vara helt avgörande för en generation barn.