Fru talman! När man hör ledamöternas inlägg är det alldeles uppenbart att detta är en svår fråga på många vis. Den är svår lagstiftningsmässigt, och den är svår för att den sträcker sig över många ansvarsområden inom regeringens ansvarsområden och inom Regeringskansliet men också inom samhället. Hos vem ligger egentligen ansvaret? Det är en fråga där man kan svara hos ingen eller hos alla. Jag för min del bottnar i att det handlar om det sistnämnda. Detta är någonting som vi behöver ta ett gemensamt ansvar för. Vi behöver ta ett gemensamt ansvar, både inom ramen för politiken naturligtvis och i samhället.

Jag ska börja just i samhället. Jag tror att det är viktigt att vi också förstår att det är klart att man kan begränsa tillgång och ansvar via förordningar och krav. Men jag tror också att vi på en generell nivå behöver bli bättre i samhället på flera nivåer. Vi behöver bli bättre på att prata, utbilda, informera och inte minst möjliggöra för vuxensamhället att ta dessa samtal med våra barn och unga och få till en gemensam diskussion tillsammans. Någonstans handlar det nämligen också om värderingar. Om vi inte kan begränsa allt som våra barn och unga ser, vilket jag tror är en omöjlighet i den digitala värld som vi i dag lever i, måste vi i alla fall möjliggöra för samtalen att äga rum kring vad det är som man ser, vad det innebär och vilka värderingar som vi vill att våra barn och unga ska bära med sig.

Det är klart att politiken har ett ansvar i detta. DSA-förordningen är ett exempel där vi har tagit detta ansvar. Jag fick en fråga om jag kunde specificera vilka plattformar det handlar om. Det finns särskilda krav på riskbedömningar och på utökade riskbedömningar när det gäller de mycket stora onlineplattformarna. Då finns det en begränsning i detta som säger att om man har mer än 45 miljoner aktiva användare i månaden ska man också kunna uppfylla dessa särskilda krav på riskbedömningar. Då faller naturligtvis ett antal av de stora onlineplattformarna inom detta. De ska också kunna identifiera risker för olagligt innehåll och också könsbaserat våld, och det ska kopplas till mentalt och fysiskt välbefinnande. Om det föreligger en risk är plattformen skyldig att vidta åtgärder. Gör man inte det kan man få böter. Det finns alltså konsekvenser.

Jag inser att min talartid är nästan slut. Det är tur att jag har ett inlägg till eftersom det finns mycket att säga om detta. Men när det kommer till regeringens arbete sträcker sig detta över många av de olika departementen, och det bedrivs arbete inom en rad olika departement. Förutom mitt ansvar och det ansvar som Mediemyndigheten har att följa upp detta handlar det också om att vi har ett pågående arbete inom ramen för Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet - det är då närmast jämställdhetsministern som har ett stort arbete som är kopplat till detta - och även Utbildningsdepartementet, som har gett ett uppdrag till Skolverket att följa upp detta kring barn och unga. Men jag hoppas få återkomma om detta i mitt nästa inlägg.