Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Det är otroligt viktiga saker du lyfter upp, både för människor med funktionsvariationer och också för samhället i stort, för att öka inkluderingen.

Jag önskar dock att du något mer hade berört forskningen, som jag talade om. Jag tror nämligen att vi, om vi ska hitta lösningar på problemet, behöver mer forskning inom området.

När det sedan gäller ministerns svar i det första inlägget angående fritidskortet är jag rädd för att det kanske inte kommer att ha den träffsäkerhet som ministern önskar. Jag förstår vad regeringen vill uppnå med fritidskortet. Det är goda ambitioner och tankar som ligger bakom. Men jag är fortfarande osäker på om det får den effekt man önskar.

Ministern vet såklart att det är ganska stora summor vi pratar om, framför allt när det gäller budgeten för idrott och föreningsliv. Detta är pengar som jag anser hade kunnat användas av idrotten på ett mer effektivt sätt. Både ministern och jag är medvetna om den akuta anläggningsbrist vi ser runt om i vårt land. I dag hålls barn, unga, vuxna och människor med olika funktionsvariationer utanför idrotten på grund av brist på ytor, anläggningar och, när det gäller framför allt gruppen med funktionsvariationer, anpassade anläggningar. Från idrottens håll har man pekat på att anläggningsbristen är den mest prioriterade frågan. Borde vi då inte börja med att öka tillgången till ytor och anläggningar?

Jag vet att det är otroligt tufft ekonomiskt för många just nu. Jag vet att barnfamiljer vänder på varje krona för att få vardagen att gå ihop. Vi vet tyvärr att många barn inte ens äter sig mätta och att det äts mer skolmat än någonsin. Vi vet att barn och unga tvingas sluta med idrott och föreningsliv när avgifterna blir för höga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår som sagt idén med fritidskortet; jag tycker att den i grunden är god. Men kanske har regeringen ett större ansvar för att vända den tuffa ekonomin för vanligt folk i stort.

Jag tror att man i stället för skattesänkningar, som främst gynnar dem som tjänar mest, kanske borde prioritera vanliga barnfamiljer. I stället för att dra in bidrag till folkbildning och ungdomsorganisationer borde man kanske våga titta på sådant som bankskatt. Jag tror att vi aktivt måste titta på de ökade matpriserna, hyrorna och levnadskostnaderna och kanske titta på de delar som skulle kunna göra skillnad. Vi kanske inte ska skydda företag inom välfärden som driver skolor och vårdbolag och tar skattepengar som skulle kunna gynna alla människor i samhället men i stället plockas ut och stoppas i egna fickor.

Detta skulle vara något som gynnade även denna grupp. Det skulle kunna gynna idrotten och de barnfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop, så att de till exempel kunde låta sina barn och unga vara med i föreningslivet och betala avgifter.

Så jag undrar: Gör regeringen verkligen rätt prioriteringar för att se till att fler kan ta del av idrottens fantastiska värld?