STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är en intressant debatt om var de ideologiska skiljelinjerna går på det här området. Men låt mig försöka bena ut några av de saker som Markus Selin tar upp.

Hur ser jag på en materielförsörjningsstrategi? Jag tycker definitivt att vi behöver en ny materielförsörjningsstrategi, men vi behöver också en försvarsindustristrategi. Det är till viss del två sidor av samma mynt. Därför arbetar nu regeringen med att ta fram en ny försvarsindustri- och materielförsörjningsstrategi. Vi är också behjälpta av att den förra regeringen tillsatte en utredning som Gunnar Holmgren gjorde. Den hoppas jag att vi ska kunna omvandla till en försvarsindustri- och materielförsörjningsstrategi före årets slut, för det kommer att behövas.

Det finns aspekter på den här marknaden som innebär att det inte är som vilken köpar- och säljarmarknad som helst. Det finns vissa statsinterventionistiska inslag. Markus Selin talar om statliga garantier, och frågan är väl vad som menas med det. Nu går vi in tillsammans med företaget Nammo och EU och delfinansierar gjuteriverksamhet på ett företag. Det innebär ju att vi kommer att investera i det företaget. För mig är det en form av statlig garanti. Vi är villiga att göra vår del, företaget är villigt att göra sin del och så återstår det att se om EU är villigt att göra sin del. Men detta är alltså en statsinterventionistisk aspekt på detta. Det behövs om vi ska få fram artilleriammunition.

Om vi ska vara framgångsrika med det som heter ASAP har företaget sagt att man inom ett par år skulle kunna få en tredubbling av produktionen av artillerigranater. Det kommer att behövas. Jag kan också konstatera att man nu producerar dubbelt så mycket artilllerigranater i företaget som för något år sedan. Försvarsindustrin själv har ju också vidtagit åtgärder.

Var ligger då den ideologiska skillnaden? Jag brukar säga att vi ska förhålla oss till vår egen försvarsindustri. Det tycker jag är rimligt, för det är en del av vår försvarsförmåga.

Sedan kan man titta på ägandeförhållanden. Vi har ju under en socialdemokratisk försvarsminister, Björn von Sydow, valt att privatisera hela försvarsindustrin. Det gjorde vi 1998. Då gjorde vi viktiga vägval inom försvarsindustrin. Man privatiserade hela försvarsindustrin. Celsius var den sista statligt ägda delen. Man öppnade också för utlandsägande, och det har nog i grunden varit bra. Jag är inte helt säker på att försvarsföretag som Bofors och Hägglunds under den tid då det var stora neddragningar skulle ha överlevt som privata företag. Det tredje man gjorde var att man uppmanade försvarsföretagen att gå ut på den internationella marknaden och exportera.

Jag tycker i grunden att Björn von Sydow hade ett rimligt förhållningssätt då. Nu när vi behöver försvarsindustrin igen går vi in i Nato med en stark försvarsindustri, för vi har vidmakthållit kompetens. Nu ökar försvarsindustrin i styrka och omfattning, och det är en viktig del av vår samlade försvarsförmåga. Däremot är jag inte övertygad om att det är just ägandeförhållandena som är avgörande för produktionen.

Man kan diskutera fram och tillbaka kopplat till rådighet i detta. Det utesluter jag inte är kopplat till olika former av golden share och så vidare. Men jag är inte säker på att vi är betjänta av en statlig försvarsindustri. Det har man i till exempel Sydeuropa. Jag är inte säker på att staten är mer effektiv när det gäller att driva försvarsföretag än vad företagare är. Sedan omges denna verksamhet naturligtvis av speciella förtecken.