Herr talman! I går högtidlighölls 50-årsdagen av 1974 års regeringsform här i riksdagen. Det var ett värdigt och välbesökt firande. Framför allt fick vi ta del av ett väldigt fint och matnyttigt program med givande föredrag och samtal kring innehållet i regeringsformen och hur det har utvecklats och tolkats över tid.

I dag debatterar vi betänkandet Offentlig förvaltning. Det är ett angeläget område att genomlysa för att se till att principen om rättssäkerhet och likhet inför lagen upprätthålls och genomsyrar det offentliga maktutövandet, liksom att myndigheter arbetar effektivt med medborgarnas bästa för ögonen.

Ett av de ämnen som presenterades och diskuterades vid gårdagens 50årsfirande var just statsförvaltningen. Det är ett område som är reglerat i vår regeringsform, om än rätt knapphändigt, vilket konstaterades. Totalt nio paragrafer i vår grundlag ska tydligen reglera statsförvaltningen.

Gårdagens seminarium väckte tankar, i alla fall hos mig, om att det kanske kan finnas anledning att se över om vi behöver reglera vår förvaltning ytterligare för att dess självständighet och professionalitet ska värnas.

Ett kännetecken för våra förvaltningsmyndigheter är att de är fristående och att de är självständiga i sitt beslutsfattande. Samtidigt har tjänstemän att iaktta saklighet och opartiskhet, det vill säga att vara professionella. Det är viktigt för allas vår rättssäkerhet. Tjänstemannen är en demokratins väktare, som det sades i går.

Herr talman! I dag arbetar närmare en och halv miljon svenskar inom offentlig förvaltning. Det är alltifrån poliser i yttre tjänst, socialsekreterare i våra kommuner och lektorer som undervisar på universitet till tjänstemän inom Regeringskansliet. De är många som tjänar våra medborgare i en offentlig anställning. Och det är vi i denna kammare, liksom i kommunala och regionala församlingar, som faktiskt ger förutsättningarna för deras jobb. Det är också vi som ska utkrävas ansvar om de förutsättningar som ges inte är de rätta.

En annan sida av myntet är vilket ansvar som ska kunna utkrävas av den som inom ramen för sin offentliga anställning begår felaktigheter, med andra ord hur vi bäst ser till att de som verkar inom offentlig sektor verkligen följer de lagar och förordningar som gäller. Det finns sedan länge flera typer av sanktioner mot den tjänsteperson som gör fel. Den som åsidosätter det som gäller för anställningen kan till exempel varnas av arbetsgivaren, få löneavdrag, stängas av eller till och med bli av med jobbet. Det finns också ett straffrättsligt ansvar, som Lars Andersson och jag tidigare debatterade, där det går att åtala och döma en tjänsteperson för tjänstefel.

Herr talman! Man talar ibland om att återinföra tjänstemannaansvar. Jag vill reagera mot detta, för vi har redan i dag ett tjänstemannaansvar. Att utöka det straffrättsliga tjänstemannaansvaret utreddes för ett par år sedan, och det är på tapeten igen. Med min bakgrund som åklagare måste jag vända mig lite grann mot att man tror att allting som kan gå snett ska regleras genom straffrättsliga bestämmelser. Det finns en övertro på att vi ska ge möjligheter att åtala och döma personer för det vi ska åtgärda. Det kan bli lite galet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlig förvaltning

För att någon ska kunna åtalas och dömas för ett brott krävs det ju, som jag var inne på i min ordväxling med Lars Andersson, ett väldigt tydligt regelverk - annars har vi ingen rättssäker lagstiftning. Detta är viktigt att komma ihåg när vi diskuterar ett eventuellt utökat tjänstemannaansvar.

Det blir allt vanligare med hot och trakasserier mot myndighetspersoner i försök att påverka dem i deras beslutsfattande. Detta gäller inte bara poliser i yttre tjänst som möter gängen på gatan utan även många andra myndighetspersoner, inte minst socialsekreterare. Det har i flera undersökningar framkommit att just denna grupp tjänstepersoner alltför ofta på ett oacceptabelt sätt utsätts för hat, hot och försök till påverkan.

Jag vill framhålla att rådande samhällsklimat gör det tufft nog för offentliga tjänstepersoner att ta offensiva men nödvändiga beslut. Det kan till exempel gälla ett beslut om att omhänderta barn. Om rädslan att göra fel blir större än viljan att göra rätt riskerar det att förlama beslutsfattandet. Att då utvidga det straffrättsliga ansvaret för en mycket stor grupp - ofta hårt arbetande - offentliganställda är inte rätt väg att gå, menar jag.

Herr talman! En livskraftig och stark demokrati förutsätter att alla medborgare kan vara delaktiga utifrån sina förutsättningar. Var och en måste ha faktiska möjligheter att ta del av och själv delta i de demokratiska processerna. För människor med olika typer av funktionsnedsättningar finns det utmaningar här, och därför behöver vi vara uppmärksamma och se till att det finns anpassade lösningar som faktiskt fungerar.

Centerpartiet anser att vi måste se till att våra myndigheter arbetar aktivt för att öka möjligheterna till demokratisk delaktighet för personer med funktionsnedsättning. En del av detta arbete är att se till att de ges möjlighet att delta i allmänna val på samma villkor som alla andra och på ett sådant sätt att valhemligheten kan garanteras. Vi behöver göra mer för att säkerställa att alla vallokaler är anpassade för personer med funktionsnedsättning.

Detta är angeläget att påpeka, särskilt nu när vi snart går till val igen - valet till Europaparlamentet hålls ju den 9 juni. Centerpartiet anser att regeringen bör se till att Sveriges myndigheter utvecklar arbetet med att inför val erbjuda information på lättläst svenska och även erbjuder lättillgänglig information för personer med nedsatt syn och hörsel.

För oss är det även viktigt att alla lokaler där demokratin utövas, till exempel möteslokaler för sammanträden i nämnder, är fullt tillgängliga. Därför vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 1.