Fru talman! Jag uppskattar verkligen när den som tar replik säger "Kan du inte resonera lite kring vad du tycker om detta område?". Det gör jag så gärna!

Fru talman! Även i denna fråga tror jag att både Anders Ådahl och jag ser att man behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det finns inga riktigt kategoriska och tvärsäkra svar, skulle jag säga. Balanspunkterna är ju delvis flytande och kan delvis vara konjunkturella, beroende på hur vi ser kompetensbehovet på arbetsmarknaden exempelvis.

Fru talman! För några veckor sedan hade vi här en debatt om gymnasieskolan. Där kommer också frågan om dimensionering in, som i någon mening möter andra värden såsom elevens egen valfrihet och vilken utbildning man vill läsa.

Det är på sätt och vis samma sak här. Sverige som nation behöver vissa saker. Samtidigt har vi enskilda människor som vill studera, plugga, förkovra sig och fördjupa sig. I den delen kommer frågan om den politiska styrningen in, som ledamoten lyfter fram.

Jag skulle säga att politiker inte ska detaljstyra för mycket. Vi har grundlagsskyddad fri forskning i Sverige. Det som kommer på politikens bord är dock att när vi lägger de forskningspolitiska propositionerna och när vi gör viktiga strategiska satsningar som riksdagen ansvarar för med beslut om budget och så vidare, då måste det finnas en uppfattning om vilken väg Sverige ska gå.

Jag tycker inte att det är fel - och det tror jag inte att ledamoten Ådahl heller tycker - att man från politiskt håll kan identifiera att till exempel medicinsk forskning är av särskilt stort intresse och att vi borde investera mer i det.

Det är hela tiden en avvägning. Vi ska inte lägga oss i vad de enskilda forskarna gör, men det måste också finnas en inriktning för hur vi vill föra den högre utbildningen i Sverige.