Fru talman! Jag kan ta upp några siffror som Malcolm Momodou Jallow nämnde i sitt anförande.

Ledamoten talade om att bostadskostnader har ökat med 12,2 procent. Jag kan redovisa att 2023 ökade lönerna med 3 procent. Det betyder att det är väldig skillnad på vad människor faktiskt klarar av att betala.

I mitt anförande försökte jag påvisa var problematiken ligger. Någon måste ta ansvar för kostnadsökningen på ett eller annat sätt. Det kan vara staten genom att man subventionerar eller ser till att reformera bostadsbyggandet på ett sådant sätt att kostnaderna hålls i schack.

Jag väljer det senare. Jag tror att det är långsiktiga spelregler och långsiktiga reformer som gör att människor kan ha råd att ha ett boende som de kan betala för. Jag tror inte att korta subventioner gör detta. Jag tror inte att ekonomiska incitament skulle klara av att överbrygga de 7 procent som är skillnaden.

Jag tror att vi måste inse att bostadsmarknaden har varit dysfunktionell i 20-30 år. Nu är det faktiskt dags att vi gör någonting åt det. Någon måste våga ta sig an de långsiktiga spelreglerna och jobba med dem så att vi får en bostadsmarknad där alla faktiskt kan få en bostad.

Man kan vara stolt över att vi byggde 60 000-70 000 bostäder för några år sedan. Jag är inte stolt över det. Under den tiden skulle vi ha byggt 100 000 eller 120 000. Problemet var att vi hade en bostadsmarknad som inte fungerade. Vi subventionerade bostäder för att kunna få den lösningen.

Jag menar att vi måste ha en bostadsmarknad som klarar sina egna villkor. Men då måste vi också våga stå för de reformer som görs.

Vi har samma tanke i slutänden om målet, men vägen dit har vi lite olika syn på.