Fru talman! En stigande inflation skapade dagens problem tillsammans med högre ränta. Bostadsbyggandet minskade kraftigt, som vi har hört i dagens debatt, och det till låga nivåer som ingen av oss kan vara stolta över eller acceptera över huvud taget.

Vi har varit i den här situationen förut, under 90-talet. Jag hoppas att vi inte gör om 90-talets problem, det vill säga att vi ser till att vi har arbetskraft som kan ta vid när vändningen kommer så att vi kan bygga med stark kraft sedan.

Vi har försökt att förstärka med rot, vi har infört en planeringsbonus och vi har infört en omvandlingsbonus för att omvandla lokaler till lägenheter. Vi har gjort lättnader i studentbostadsbyggandet. Boverket har fått i uppgift att kartlägga byggbar mark för småhusbyggande. Detta är några delar som redan har gjorts.

Vi måste konstatera att de problem vi har på bostadsmarknaden inte startade nu. Köerna till hyresrätter har varit långa i storstäderna ganska länge. Långa handläggningstider hos kommuner och myndigheter för att planera nya bostäder har funnits där hela tiden. Stigande overheadkostnader samt stigande varukostnader i snabbare takt än vad kunder har fått i ökade intäkter i sin plånbok har också funnits där ganska länge.

EU har i sin iver att göra fler saker lite krångligare för oss svenskar också bidragit till att vi kanske framgent har en problematik med renoveringskrav för energieffektivisering och svårt att använda vårt trä till att bygga bostäder.

Jag menar att detta är saker som vi också måste tänka på att arbeta bort. Men det är tyvärr ingen quickfix.

Det kom en rapport om nationellt ledtidsindex som man kan titta på. Man kan fundera på om inte detta är en del av problematiken. Ledtiderna för detaljplaner och bygglov i kommunerna ligger på mellan 3 och 6,6 år med ett genomsnitt på 4 ½ år - om du har tur.

Lägg därtill osäkerheten om vilka utredningar som behövs när man påbörjar processen, om hur lång tid en överklagandeprocess tar och vad den slutar med, om vilken karusell man hamnar i och om man i slutänden över huvud taget får bygga.

Jag menar att staten har en hemläxa att göra när det gäller både vad som förväntas av våra myndigheter och vad staten förväntar sig av kommunerna.

Jag menar att man ibland har glömt vem som betalar kalaset. Det är den enskilde, alla gånger, som betalar kostnaden för de nya bostäderna. Kommunerna och företagen vältrar ju över kostnaderna på slutkunden, vilket de måste göra. Det är otydligt vad som egentligen gäller och vad som förväntas. Det drabbar den enskilde.

Jag menar att vi måste ta ansvaret för att reformera processen för byggnation av bostäder. Vi ska inte bara göra det innovativt med nya bidrag utan våga ta debatten. Vad är det som gör att det är så dyrt att bygga bostäder i Sverige? Varför tar det så lång tid?

Den här regeringen har försökt sätta långsiktigheten i fokus genom att ha sex stycken ledmeningar: Förenkla reglerna för att bygga! Korta ledtiderna i plan- och byggprocessen! Öka tillgången till byggbar mark, särskilt i attraktiva lägen! Fler ska kunna ta steget till den ägda bostadsmarknaden! Nyttja beståndet mer effektivt! Ge långsiktiga och förutsägbara villkor för att öka viljan att investera!

Jag menar att om vi har en regering som lyckas leverera detta har vi kommit en bit på väg. Men ingenting startade i går. Ingenting startade 2018 eller 2014. Det har funnits ganska länge, och vi måste faktiskt vara ärliga och säga att vi har ett gemensamt problem som vi måste lösa på ett eller annat sätt. Det går inte fort. Vi måste försöka ge det den tid det behöver och sedan försöka debattera oss fram till en gemensam lösning.

Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.