Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är positivt att statsrådet Camilla Waltersson Grönvall är tydlig med att regeringens funktionshinderspolitik är en del i arbetet för ett jämlikt samhälle där människors olika bakgrunder eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.

Jämlikhet är en glödande vision om ett samhälle där alla har lika värde och ska behandlas likvärdigt, med respekt och med möjlighet till integritet. Jämlikhet är också en viktig utgångspunkt för välfärdspolitiken.

Samhällets välfärd vilar, precis som ledamoten Jim Svensk Larm nyss anförde, på att alla som kan arbeta också arbetar. Det finns mycket kvar att göra för att fler personer med funktionsnedsättning ska få tillträde till arbetsmarknaden och rätt förutsättningar att arbeta på toppen av sin förmåga.

Men vi måste också prata om dem som faktiskt inte kan arbeta. Hur jämlikt är egentligen vårt samhälle för de människor som omfattas av funktionshinderspolitiken? Det finns människor med så stora funktionsnedsättningar att det är omöjligt för dem att arbeta. Det är de människor som Försäkringskassan bedömer inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

En viktig aspekt som lyftes fram i interpellationen av Eva Lindh är att det ska finnas en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning för de personer som inte kan arbeta. Sjuk- och aktivitetsersättningen är inte rimlig i dag. Personer som lever på den ersättningen lever i dag i hög utsträckning i fattigdom, eftersom ersättningsnivåerna ligger långt under alla lönenivåer. Dessa klyftor har ökat under decennier.

En 30-åring som har en funktionsnedsättning som innebär att han eller hon aldrig har arbetat får i dag en sjukersättning på 12 163 kronor i månaden före skatt. Det är ungefär en tolftedel av ett statsrådsarvode och en sjättedel av ett riksdagsledamotsarvode. 12 163 kronor i månaden före skatt innebär att det är många personer med funktionsnedsättning som är äldre än 30 år som är ekonomiskt beroende av sina föräldrar. De har aldrig råd att köpa något annat än det absolut billigaste och mest nödvändiga. Man kanske lämnar Svenska kyrkan och andra föreningar eller kanske aldrig kan gå med i en förening och delta i en gemenskap eftersom man inte har råd att vara medlem. Det är inte rimligt. Vi måste förstås ha en sjukersättning som det går att lita på och leva av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att komma till rätta med det växande gapet mellan lönenivåerna och nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättningen tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en utredning om en mer ändamålsenligt beräknad sjuk- och aktivitetsersättning som skulle se om eller hur man skulle kunna knyta ersättningen till löneutvecklingen. Målet var att stärka ekonomin för personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan ha ett lönearbete. Men bland det första Moderaterna och Kristdemokraterna gjorde när de klev in på Socialdepartementet var att skrota den utredningen. Vi är många som undrar varför. Hur i all världen är det förenligt med de vackra orden om ett jämlikt samhälle?

Därför, herr talman, vill jag ta tillfället i akt och fråga statsrådet om vad hon anser är en rimlig sjuk- och aktivitetsersättning till dem som på grund av funktionsnedsättning inte kan lönearbeta.

(Applåder)