Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaren.

När jag var i Umeå pratade vi lite om brottsofferbiten i detta, det vill säga hur man tar hand om och tar vara på de personer som faktiskt är brottsoffer men även ett verktyg i kriminaliteten. Hur säkerställer man att de får rätt hjälp för att kunna driva sin process och blir sedda som ett brottsoffer, inte bara en kriminell aktör? Jag hade lite funderingar gällande hur vi säkerställer detta. Har vi en bra process? Tyvärr upplevde jag att det var en fråga som inte riktigt hade diskuterats på djupet, det vill säga hur man tar hand om dessa brottsoffer.

Jag hoppas att detta är någonting man också från regeringens sida diskuterar mer - hur vi ska säkerställa och öka stödet till de personer som är brottsoffer inom arbetslivskriminaliteten och inte bara se dem som kriminella. Det är nämligen ofta de som är längst ned i kedjan som får ta ansvaret, medan de som är högst upp alltför ofta kommer undan. I strategin ingår som sagt att det ska vara svårt att fuska, enkelt att åka fast och kännbart att bli straffad. Det är den inriktning som strategin har, och jag tycker att det är en bra inriktning. Men det är en bit kvar dit.

Som har nämnts här tidigare är arbetslivskriminaliteten ett gift som sprider sig. Den göder den organiserade brottsligheten och skapar en otrygg arbetsmarknad, liksom ett otryggt samhälle i övrigt. Den skapar ett skuggsamhälle där personer systematiskt utnyttjas, där det är dålig arbetsmiljö och den anställde riskerar att dö i jobbet, där det fuskas med skatter och pengar som skulle behövas i välfärden och där de som försöker motarbeta kriminaliteten hotas. Detta behöver få ett stopp.

Jag vill avsluta mitt inlägg med att tacka statsrådet för debatten. Detta är ett ämne som engagerar, och jag är säker på att statsrådet kommer att få möjlighet att debattera detta igen här i kammaren.