Fru talman! Det var väl den starka arbetarrörelsen och den starka svenska fackföreningsrörelsen som gjorde att vi i det här landet kunde bygga upp en stark välfärdsstat så småningom. Det var inte framför allt tack vare företagen, utan det var tack vare att en stark arbetarrörelse och en stark fackföreningsrörelse ställde krav på rättigheter som vi lyckades bygga upp en stark välfärdsstat i det här landet.

Det är precis så man måste jobba också i andra länder. Det räcker inte med att etablera företag, utan man måste koppla företagen till mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och garantier för sjysta löner och sjysta arbetsvillkor.

Att man etablerar företag i ett tredjeland är, som jag visade på i min interpellation, inte någon garanti för att man avskaffar fattigdomen. Vi ser tydligt i statistiken, till exempel när det gäller Afrika, att en tredjedel av dem som har ett jobb fortfarande lever i djup fattigdom. Det säger någonting om att detta är mer komplext än så. Denna fråga måste kopplas till gynnsam och hållbar utveckling och förbättrade levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom - annars kommer man inte att komma ur denna problematik.

Jag har fortfarande inte fått något bra svar på om man verkligen gjort någon konsekvensanalys av hur den förändrade inriktningen för svenskt bistånd kan påverka arbetstagares rättigheter i länder som Sverige bedriver handel och har samarbete med. Jag förväntar mig också att ministern i framtiden kommer att ha en bättre dialog och diskussion med fackföreningsrörelsen om just fackliga rättigheter med koppling till biståndet. De själva tycker ju inte att de har haft det. Detta är väl en förutsättning om man nu ska satsa så hårt på att koppla biståndet till handel och näringsliv.