Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för denna interpellation om viktiga frågor.

Jag vill börja med att upprepa det som jag sa i mitt svar. Sverige ger ett väldigt stort kärnstöd i detta sammanhang. Det är omkring 40 miljoner kronor till International Labour Organization, som till stor del går just till olika biståndsprojekt till stöd för mänskliga rättigheter i arbetslivet. Sverige är en väldigt stor biståndsgivare. Biståndet är kanaliserat via flera olika civilsamhällesorganisationer som Sida arbetar tillsammans med. Det är Union to Union, svenska fackföreningar, Näringslivets internationella råd, lokala fackföreningar i samarbetsländerna, Diakonia och Olof Palmes Internationella Centrum. Men det är även organisationer som International Federation for Human Rights, The International Commission of Jurists, Front Line Defenders och så vidare. De arbetar ofta med denna typ av frågor i detta härad. De har ofta det gemensamt att de mottar stöd från Sida, även om det kanske inte lät så på Lotta Johnsson Fornarve. Men de får faktiskt stöd.

Jag vill också påminna om att regeringen så sent som för bara några månader sedan antagit en helt ny strategi just till försvar för MR-försvarare och till stöd för frihetskämpar som verkar på många håll i världen och där tyvärr behoven också växer.

Vi gör alltså väldigt mycket på detta område. Jag tror inte att vi tycker olika där. Däremot tror jag att vi kanske tycker olika när det gäller synen på företag, på handel och på entreprenörskap. Frågan är om den första tanken alltid ska vara att det är problem med det, att vi ska ha mindre av det, att det är farligt och främmande - lite grann av det vänsterpartistiska tankegodset - eller om vi ska ha det som jag tycker är det mycket mer moderna synsättet som vi har anlagt. Vi ser att bistånd och handel inte är två olika saker utan att de faktiskt går hand i hand och att båda behövs.

Jag vet inte hur många olika resor som Lotta Johnsson Fornarve gör till mottagarländer av svenskt bistånd. Men jag har noterat en sak, och det är att vart jag än kommer egentligen är det väldigt sällan när man har bilaterala möten som den omedelbara efterfrågan handlar om bistånd. Väldigt ofta, jag skulle nog säga alltid, är den första frågan som man får: Kan ni inte investera mer i vårt land? Kan inte era världsledande svenska företag komma hit och skapa arbetstillfällen, minska vårt behov av bistånd och skapa investeringar i vårt land?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som av en händelse vet vi av all historisk erfarenhet att länder som lyckas gå från fattigdom till välstånd gör det genom just handel, genom marknadsekonomi, genom en rättsstat, genom småföretagande, genom entreprenörskap och genom innovation - allt det som vi trycker på i reformagendan och där vi försöker hitta synergier med handelspolitiken.

I länder som förtrycker sina medborgare och som präglas av stora monopol vet vi att förutsättningarna för individuella arbetstagare ofta är sämre än i marknadsekonomiska länder där man kan välja var man vill arbeta och där man kan byta arbete. Det behöver inte innebära att allt är perfekt - det är det inte. Men påfallande ofta är situationen just i de länder som inte har en marknadsekonomi utan som har valt en annan väg allra sämst, både i termer av fattigdomsbekämpning och när det gäller situationen för enskilda arbetstagare. Och det är en situation som regeringen nu lägger in en betydligt högre växel för att bekämpa, så att fler länder kan anträda välståndets väg med många positiva effekter också för individuella arbetstagare.