Fru talman! Jag ska senare i debatten kommentera Sverigedemokraternas inlägg och också statsrådets svar. Men låt mig först kort få berätta om Sabina.

Sabina hörde av sig i förtvivlan till mig för ett tag sedan. Hon ville berätta sin historia, sin egen erfarenhet av sjukvårdskrisen. Sabina är en tidigare frisk ung kvinna. Hon har arbetat och tränat och har två fantastiska barn som hon är ensamstående förälder till.

Under senhösten förra året började hon få ont i ryggen. Efter två veckor med konstant smärta förstod hon att det inte bara var vanlig träningsvärk, att hon hade legat fel eller hade lyft någonting för tungt. Nej, det var någonting som var fel. Och här började, fru talman, vårdkaoset, väntan, förtvivlan och väntan igen, det där att bli runtskickad, ni vet, att få olika svar från olika läkare och samtidigt inte kunna jobba, att inte kunna ta hand om barnen som vanligt, att inte kunna handla, att be om hjälp hela tiden, att känna skuld och ångest över att be om hjälp. Och smärtan igen, den obeskrivliga smärtan som inte går över.

En dag under denna väntan gick det helt enkelt inte mer. Det blev ambulans in till akuten där det äntligen efter en MR konstaterades ett stort diskbråck. Två dagar senare skrevs Sabina ut från sjukhuset igen med konstaterat diskbråck, smärta och väntan på tid för operation.

Dagarna går, och Sabina har ont. Hon har svårt att få vardagen att fungera. Hon kan inte jobba. Hon kan fortfarande inte ta hand om sina barn ordentligt så som hon har kunnat tidigare. Hon får ta hjälp av vänner. Tiden går - inga besked.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sabina är stark i sig själv. Det märker jag när vi pratar. Hon är vältalig. Hon tar reda på saker själv. Hon ringer runt. Till slut kommer beskedet från 1177. Jag skulle ha läst upp det i detalj, men Facebook har ju legat nere och jag fick det av henne på Facebook. Men det står ungefär så här: Du är uppsatt på väntelista. Det kommer att ta tid. Du kommer inte att kunna åberopa vårdgarantin, stod det uttryckligen. Det kan ta sju till åtta månader innan du får en tid för operation.

Chocken, fru talman, och ångesten. Sju till åtta månaders väntan med den smärta som hon konstant behöver stå ut med, att behöva hjälp med det mesta, att inte kunna arbeta och vara sjukskriven. När vi pratade märkte jag tydligt den panik som hon kände.

Fru talman! Sabina är tyvärr långt ifrån ensam om sin erfarenhet. Hon och alla andra förtjänar så mycket mer och bättre än så här, och det går att förhindra, fru talman. Det är inte lätt eller gjort i en handvändning, men staten kan gå in och hjälpa regionerna ekonomiskt i en kris. Det är fullt möjligt att prioritera pengar till vården över exempelvis skattesänkningar. Det är fullt möjligt att beskatta de alldeles galna övervinster som storbankerna gör och i stället använda pengarna till att stävja sjukvårdskrisen. Men regeringen vill helt enkelt inte, därför att annat har varit och är viktigare.

Vad är sjukvårdsministerns svar till Sabina och alla andra som väntar olagligt länge på vård i Sverige?