Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag är väldigt stolt över att få verka i denna kammare och över att få driva barns rättigheter framåt i denna kammare. För mig handlar det mer om att förflytta en fråga i sak än att hålla på och fundera över vem som hade kunnat göra något när den ena eller den andra inte gjorde något. Om Sverigedemokraterna nu vill slå sig för bröstet och säga att de är så himla bra och starka i denna fråga undrar jag: Varför finns inte frågan i Tidöavtalet, som är grunden för regeringens arbete?

Men som sagt: Jag är stolt över mitt och Centerpartiets arbete och över att jag en gång har fått ministern att lova mig en utredning om bodelningsprocessen. Jag hoppas att jag någon gång ska få honom att lova mig även en utredning när det gäller barnets bästa i vårdnadstvister.

Ministern säger att man drar åt olika håll i den här utredningen om vad som är bra och vad som inte är bra. Då blir min följdfråga: Varför kan vi inte gå på djupet med frågan? Varför kan vi inte göra detta gemensamt? Det handlar om att titta på familjerättens ansvarsområde och deras uppdrag. Vad finns det för insatser att sätta in för att motverka att tvister går så långt som de gör? Då kanske vi slipper att diskutera frågan om hur det ska hanteras i domstol, för vi vill inte ha dem där. Det finns massor med saker vi kan göra på vägen dit. Det gäller kunskap, forskning, utvärdering och så vidare.

Jag vill avslutningsvis lyfta upp att det finns ett stort problem i dag. Det saknas riskbedömningar. Det saknas dokumentation. Det saknas skäl till bedömningar. Barn behöver skyddas i processen, inte från processen. Alla barn har rätt till egna företrädare. Man har det men inte i dessa situationer. Jämställdhetsmyndigheten visar på bristerna. Barnombudsmannen visar på bristerna.

När ska regeringen ta alla barns rättigheter på allvar? Någon måste stå på barnens sida. Fler barn ska inte behöva dö. Fler barn ska inte behöva förlora kontakten med en tillräckligt viktig och bra vuxen.