Herr talman! Det låter väldigt bra när skolministern säger att hon vill ta ett större statligt ansvar för svensk skola, men det ändrar ju inte faktum. Faktum är att regeringen och skolministern har valt en annan väg.

I stället för att ens upprätthålla kvaliteten i svensk skola har man valt att tvinga fram nedskärningar på skola och utbildning - inte för att man varit nödd och tvungen, som under 90-talskrisen då staten hade urusel ekonomi, utan för att man velat göra någonting annat. Man har medvetet valt att sänka skatten med 13 ½ miljard kronor för dem som tjänar mest i stället för att upprätthålla den statliga finansieringen av svensk skola ens på samma nivå som när de tog över. Det får konsekvenser.

Det räcker inte att vilja när man har den yttersta makten i Sverige, utan man måste också agera. Man måste se till att skolan får de resurser som krävs, antingen genom direkta statsbidrag eller genom kommunala, generella statsbidrag. Man måste också stoppa den överkompensation till friskolor som regeringen själv erkänner finns, så att vi får stopp på läckaget av de skattepengar som borde gå till skolan.

Jag visste att statsrådet skulle hänvisa till att det finns kommuner som prioriterar fel. Det finns säkert någon kommun som borde prioritera annorlunda, men skolministern valde själv att i fasta priser skära ned på skolan med motsvarande 3 000 lärartjänster för att i samma budget ha råd att sänka skatten för dem som tjänar mest, med 13 miljarder. Om man gör en sådan prioritering och sedan hänvisar till att andra gör dåliga prioriteringar borde man rodna av skam.