Herr ålderspresident! Jag är öppen för att diskutera vilken nivå som ska gälla i Sverige och var man ska sätta gränsen för vad det går att försörja sig på. Vi borde prata mer om det - för alla dem som i dag lever på sjuk- och aktivitetsersättning och för alla dem som ska hanka sig fram på studiemedel. Vi behöver höja den nivån.

I Miljöpartiets budget har vi en lång rad förslag där vi ser till att bankerna, som nu gör övervinster, får betala mer i skatt så att de som lever med de minsta marginalerna ska få möjlighet att klara sig på den inkomst de har.

Jag tycker däremot inte att vi här i riksdagens kammare ska bestämma en fast lönegräns baserat på godtycke. Medianlönen är inte en rimlig gräns för vad man kan försörja sig på, för då säger vi ju att hälften av alla som arbetar i Sverige inte kan försörja sig på sin lön. Och det, herr ålderspresident, är inte sant.

Jag välkomnar om regeringen omprövar detta och kommer tillbaka med ett underlag om vad som vore en rimlig nivå för vad man kan försörja sig på. Då förväntar jag mig förstås att man ser till att också studenter, sjukpensionärer och personer med funktionsnedsättning som inte kan arbeta utan går på aktivitetsersättning lyfts till den nivån.

Vad gäller spårbyte tycker jag att vi ska lyssna på Riksrevisionens rekommendationer. Vi behöver strama åt och täppa till de luckor som finns i systemet. Men det vi inte ska göra är att ta bort systemet, för det skulle innebära att människor som är här och arbetar och gör rätt för sig ska kastas ut till exempelvis länder som Afghanistan. Nej tack!