Herr talman! Det motionsbetänkande vi har att debattera i dag rör olika delar av kommunsektorn. Under ett mindre antal rubriker som ”Det kommunalekonomiska utjämningssystemet”, ”Riktade statsbidrag” och ”Välfärdens långsiktiga finansiering” samlas en väsentlig andel av det inom det politiska systemet som gemene man ser allra mest av.

Något som kännetecknar Sverige och resten av Norden är att en stor del av beslutsfattandet sker på kommunal nivå, nära medborgarna. Det är också här som majoriteten av välfärdstjänsterna utförs. Kommuner och regioner står också för en mycket hög andel av det totala skatteuttaget.

Med denna långtgående kommunala självstyrelse kommer också ett stort ansvar för varje region och kommun att ge bästa möjliga service till medborgarna och sörja för att deras skattemedel förvaltas på ett så ansvarsfullt och ekonomiskt hållbart sätt som möjligt.

Vilket ansvar faller då på oss här i Sveriges riksdag? Framför allt gäller det för oss att skapa stabila spelregler och goda förutsättningar för kommuner och regioner att fullt ut göra sitt jobb.

En stor del av statens bidrag till kommunernas finansiering går via det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Det är tveklöst så att Sveriges kommuner har väldigt olika förutsättningar, både demografiskt och geografiskt, och det är rimligt att vi hanterar de skillnaderna på ett sätt som gör det möjligt att skapa en välfärd av god kvalitet i hela landet. Här pågår också en utredning som inom kort kommer att redovisa sitt resultat.

Jag vill dock i denna debatt betona vikten av att utjämningssystemet premierar effektivitet och innovation. Dorotea kan inte bli Danderyd, men alla kommuner kan och ska arbeta aktivt och löpande för att förbättra nyttan för medborgarna. Så är inte alltid fallet i dagens system. Flera av de stora nettobidragstagarna i systemet är stora kommuner som vi bör kunna förvänta oss mer av. Det åligger alla att bli vassare och att prioritera de huvudsakliga uppgifterna och prioritera ned eller bort sådant som inte är nödvändigt och som inte skapar maximal marginalnytta för medborgarna.

Att prioritera är även något staten måste göra i sin relation till kommuner och regioner. Det är lätt hänt att riksdag och regering i sin strävan att visa handlingskraft ålägger kommunerna nya eller utvidgade uppgifter som kan vara väl så viktiga men som tar tid och pengar från kärnverksamheten.

Av samma anledning är det viktigt att hålla ett öga på de riktade statsbidragen. De ska stå i rimlig proportion till de generella bidragen och inte utgöra en onödigt stor administrativ börda för kommuner och regioner. Det får inte heller skapas långsiktiga kostnadsökningar när statsbidragen förändras. Det är därför välkommet att vår nuvarande regering arbetar aktivt med statens styrning av kommunsektorn. Även på detta område finns en pågående utredning som har i uppdrag att identifiera riktade statsbidrag som skulle kunna ingå i de generella statsbidragen.

En fråga som också berörs i betänkandet och allt oftare i den allmänna debatten är välfärdens långsiktiga finansiering och kommunernas och regionernas förutsättningar. Vi har de senaste åren sett ett ökat tryck på sektorn att investera i fastigheter och infrastruktur. Dels har vi en relativt kraftig befolkningstillväxt och förändringar i befolkningsstrukturen, dels finns ett reinvesteringsbehov till följd av att stora delar av fastighetsbeståndet har stått i många decennier. Det är uppenbart att vi genom åren inte har prioriterat långsiktiga investeringar utan andra utgifter.

Att kunna klara av perioder med högre investeringstempo måste kunna förutsättas ligga inom kommunernas och regionernas uppdrag. Men vi kan också konstatera att det ekonomiska regelverk som kommunerna har att hålla sig inom inte gör denna uppgift helt enkel.

Under några år har det funnits möjlighet för kommunerna att avsätta medel i en så kallad resultatutjämningsreserv. Dock har villkoren för hur och när medlen får användas varit väl begränsade, och relativt få kommuner har valt att använda den möjligheten. Det är därför positivt att resultatutjämningsreserven nu har blivit en resultatreserv som ger kommunerna bättre möjligheter att spara och planera för utgifter längre fram.

Herr talman! Vi har under det senaste decenniet även kunnat se en ökning av individens möjligheter att göra aktiva val. Både inom vård och omsorg men även inom skolan har vi kunnat se en ökad tillväxt av privata alternativ. Denna förändring skapar ett behov hos både kommuner och regioner att säkerställa de ekonomiska ersättningsmodellerna men även följa upp kvalitet och leverans. Det är dock något som gäller inte bara den privata sektorn utan även i hög grad kommunal och regional verksamhet. Vi måste bli bättre på att följa upp kvalitet och effektivitet samtidigt som vi säkerställer individens möjligheter att själv få välja.

Herr talman! Jag tror att vi har nått en peak för reglering. Vi måste göra livet enklare att leva, skapa mer valfrihet för individen och minska regler för företagandet, så att det blir lättare att starta och driva företag. Vi måste göra det enklare för kommuner och regioner att koncentrera sig på sin huvuduppgift.

På det sättet kommer fler att komma i arbete, och fler framgångsrika företag kan drivas samtidigt som den offentliga sektorn prioriterar kärnuppgifter och arbetar med ständig förbättring. Så kommer vi att kunna anta de finansiella utmaningarna för Sveriges framtid. Vi kommer även att kunna göra livet bättre för alla våra medborgare.

Jag vill slutligen yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Oliver Rosengren (M).