Herr talman! Jag förstår att det förstås var en prioritering från regeringens sida. Det var viktigare att sänka skatten på snus än att se till att man kunde hålla kostnaden låg för att anställa arbetslösa ungdomar.

Undrar man huruvida det här hade effekt eller inte är det bara att besöka de företag som gärna anställer ungdomar och även kommuner och regioner, som anställer många ungdomar.

Det är ju självklart för var och en att när regeringen väljer att göra det mycket dyrare att anställa unga människor kommer det inte att vara positivt för ungdomsarbetslösheten.

Det är klart att det är en prioritering. Det var då viktigare att kunna ge de som var 67 år en skattesänkning och framför allt att kunna sänka skatten på snus än att ta itu med ett av de verkliga problemen i Sverige, nämligen att vi sticker ut inom EU i det att vi har väldigt hög ungdomsarbetslöshet. Det är inte så konstigt när det är så pass dyrt att anställa en ung människa som kommer direkt från gymnasieskolan och inte har lång arbetslivserfarenhet. Är kostnaden densamma är det klart att man hellre väljer den äldre som har längre erfarenhet. Men de som drabbas av den här prioriteringen från regeringens sida är de unga som då blir utan arbete.

Det jag inte kan förstå är att någonting som alliansregeringen under åren 2006–2014 tyckte var så viktigt, nämligen att pressa ned ungdomsarbetslösheten, det är för den här regeringen med ett nära samarbete med Sverigedemokraterna inte längre prioriterat. Nu kan man utan att blinka höja kostnaden för många småföretag som faktiskt vill anställa, och det är det resonemanget jag inte köper.