Herr ålderspresident! Just nu och under de månader som har passerat och de kommande vårmånaderna snurrar många tankar kopplat till gymnasievalet i huvudet på Sveriges niondeklassare. Förutom att man själv ska bestämma sig eller har bestämt sig för vad man ska välja är också många runt omkring väldigt nyfikna – föräldrar, lärare, släkt och kompisar. Alla har vi väl någon gång tagit upp frågan om gymnasievalet när vi träffat en niondeklassare som vi behövt kallprata lite med.

Det är inte bara folk runt omkring som skapar stress kring gymnasievalet. Även omvärldsläget och det osäkra ekonomiska läget kan göra att valet känns särskilt viktigt för elevens framtid.

En förhoppning jag har, herr ålderspresident, är att många väljer ett yrkesprogram som ger en anställning, kanske redan dagen efter studenten. Att ha en yrkesutbildning ger goda möjligheter till ett bra jobb och en stabil inkomst, men det ger också självförtroende och självkänsla att vara utbildad till ett yrke.

Vi vet att Sverige står inför en kompetensbrist i många branscher, inte minst inom industri och hantverk. Inom dessa områden skulle det kunna skapas många fler jobb. Det finns stor potential för fler arbetstillfällen, men tyvärr väljer alltför få unga att gå ett yrkesinriktat program på gymnasiet. Att matchningen mellan arbetsmarknaden och de gymnasieutbildningar som elever väljer blir bättre är avgörande för att Sveriges konkurrenskraft och företagsklimat ska stå sig starka framåt. Den behöver alltså uppenbart förbättras.

Det finns flera grejer man kan nämna i detta sammanhang. Studie- och yrkesvägledarna är inte helt oviktiga i arbetet med att vägleda ungdomarna ut på arbetsmarknaden. Ibland tycks SYV:arnas roll uppfattas som att de ska ge eleven vägledning för att nå sitt drömyrke, oavsett hur realistiskt eller orealistiskt detta är eller hur förutsättningarna eller arbetsmarknadens behov ser ut. Så ska det inte riktigt vara, utan studievägledarna måste vara tydliga med hur det ser ut på arbetsmarknaden och vilka utbildningar som faktiskt leder till jobb och låta arbetsmarknadens behov spela en större roll. Detta skulle kunna leda ungdomarna mer rätt i det val de ska göra.

Arbetsmarknadens behov måste vara utgångspunkten även när det handlar om vilka utbildningar som erbjuds. Dimensioneringen behöver i högre grad styras av vad arbetsmarknaden önskar än av vad eleverna önskar. Detta arbete tror jag att vi behöver återkomma till och fortsätta att förfina och slipa på under många år framöver.

Det är också, herr ålderspresident, ett problem att många unga inte har någon tydlig uppfattning eller kanske rent av en felaktig uppfattning om vad det innebär att jobba exempelvis på en verkstad eller i en industri. Därför är det viktigt att man genom skolan får göra prao och studiebesök på sådana arbetsplatser och får presentationer av företrädare för olika yrken. Här vilar också ett stort ansvar på branschen att vara tillgänglig, visa upp sig och se till att locka till sig ungdomar. Generellt sett behöver branschen vara med i så stor utsträckning som möjligt för att forma de praktiska utbildningarna så att de matchar arbetsmarknadens behov.

Det gäller också att de utbildningar som arbetsmarknaden behöver anpassas så att elever vill söka dem. Det behöver finnas utbildningar som fokuserar på yrkeskunskaperna, där elever som är skoltrötta i så stor utsträckning som möjligt kan välja bort de teoretiska ämnena och högskolebehörigheten så att de orkar fullfölja gymnasiet. Men det behövs också utbildningar för dem som mycket väl kan tänka sig att gå ett yrkesprogram men också vill ha högskolebehörighet.

Denna diskussion och balansgång har vi varit inne på tidigare i debatten. En förhoppning från Kristdemokraternas sida är att den numera införda förändringen när det gäller högskolebehörighet som norm ska innebära att fler söker sig till ett yrkesprogram. Det är också positivt för att det befäster att de höga förväntningarna blir norm i svensk skola – det tror jag är bra.

Fler behöver också ta sig igenom gymnasiet. Oavsett vilket program man väljer bidrar gymnasieåren och studierna då till kunskap och bildning som man har nytta av för sin egen personliga utveckling.

Jag skulle också avslutningsvis, herr ålderspresident, vilja nämna något om att det behöver finnas bra vägar in på arbetsmarknaden även för de elever som inte går ut grundskolan med tillräckliga betyg för att få gymnasiebehörighet. Detta får inte bli en återvändsgränd och ett förpassande till utanförskap, som det i alltför stor utsträckning har varit. Det behöver finnas varianter så att man, om man saknar gymnasiebehörighet, kan tillgodogöra sig den utbildning som krävs för att komma in på arbetsmarknaden.

Slutförda studier och ett arbete är nämligen de starkaste skyddsmedel som finns mot ekonomiskt och socialt utanförskap och långtidssjukskrivning. Utbildning är helt enkelt på många sätt avgörande för Sveriges framtid.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)