Herr ålderspresident! Svenskt Näringsliv gjorde en analys för ungefär två år sedan, om jag inte minns fel, utifrån arbetsmarknadens prognoser och vilka kompetensbehov deras medlemmar, alltså företagen, upplevde att de hade framöver. Bedömningen och slutsatsen var att i grund och botten behöver fyra av tio gymnasieelever i varje årskull läsa ett yrkesprogram på gymnasiet, men i dag är det lite mer än 30 procent som gör det. Det är för få, i alla fall för att tillgodose de behov som svenska företag har av att anställa personer.

När det gäller frågan om högskolebehörighet kan man, när man lyssnar på Socialdemokraterna, tro att det är någon sorts mirakelmedicin för att lösa detta. Det är jag inte lika säker på, herr ålderspresident, och det är detta jag resonerar om. Jag tror nämligen på den lite gammalmodiga uppfattningen att man kan resonera lite, ha två tankar i huvudet samtidigt och inte vara helt tvärsäker i precis alla lägen.

Det finns nämligen ett subjekt i detta sammanhang, och det är de ungdomar som ska välja ett gymnasieprogram. De är inte alltid superintresserade av att välja ett visst program bara för att politiker anser att de borde det. Det är därför jag menar att dimensioneringen behövs. Det är klart att det är så. Vi ser problematiken, men det är inte nödvändigtvis så att just den förändringen kommer att bli den superkur som en del tycks tro.

Liberalerna står bakom det som nu gäller, och vi har inte för avsikt att ändra den ordning som nu har slagits fast.