Herr ålderspresident! Ganska ofta får jag känslan att de villkor vi ger våra förskolepedagoger ungefär motsvarar att vi först utbildar en person till trädgårdsmästare och sedan placerar personen mitt i öknen, mil från närmaste oas, med en hink vatten och en fröpåse och säger: Var så god – ditt uppdrag är att odla en trädgård!

Det mest förvånande är att en ganska stor del faktiskt lyckas. Detta är såklart bra för de barn som hamnar hos trädgårdsmästare med superhjältekrafter, men det är inte rimligt och definitivt inte hållbart.

Konsekvenserna av detta ser vi alltför ofta med barn som längre upp i åldrarna inte klarar skolan, blir hemmasittare och hamnar i utanförskap. Det börjar i förskolan. Det är där möjligheterna är som störst att lägga grunden för individen. Det är där vi har möjlighet att upptäcka vilka som behöver stöd när hemmet inte fungerar. Det är där vi har möjlighet att ge barn det språk som behövs för att komma in i samhällsgemenskapen. Det är dit barnen kommer fulla med energi och lust att lära. Det är i förskolan vi bland annat kan bygga bort utanförskapet.

Det är därför extra allvarligt att vi kan konstatera att de anställdas utbildningsnivå är lägre och att många i personalen saknar tillräcklig kunskap i svenska i de områden där de mest utsatta barnen bor. Det är också där barnens frånvaro är som högst, vilket gör det svårare att ge barnen den utbildning de har rätt till.

I debatten hörs ibland att förskolan inte är till för de anställda utan framför allt för föräldrarna. Låt oss en gång för alla slänga detta påstående i soporna! Förskolan är först och främst till för barnen. Det är de som ska få en utbildning. Omsorgsbiten är viktig. Den är en förutsättning för att föräldrar ska kunna arbeta, men huvudfokus får inte ligga där. Det är väl knappast någon som säger att skolans lägre årskurser, för barn mellan sju och nio år, är till för föräldrarna. Låt oss se förskolan för vad den är: utbildning för våra yngsta medborgare.

För att våra barn ska få den utbildning som de har rätt till måste pedagogerna i förskolan få rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Även superhjältar kan bli utbrända; det vet vi ju. Vi vet att det krävs utbildad personal, men andelen anställda som är utbildade förskollärare varierar kraftigt över landet och mellan huvudmän – från 13 till 75 procent. Ungefär en tredjedel – lite beroende på hur man räknar – av förskollärarna och barnskötarna saknar fortfarande den utbildning som borde krävas.

Regeringen talar visserligen om att möjliggöra vidareutbildning, men de resurser som erbjuds är alldeles för små. Med de riktade bidrag som ofta ges krävs det dessutom nästan en magister i administration för att huvudmän och kommuner ska söka bidragen.

Bristen på utbildade förskollärare och barnskötare är ett känt faktum. Det finns dessutom en ganska märklig syn på vad som krävs för att få kalla sig barnskötare. Ibland används titeln för korta utbildningar i arbetsmarknadsåtgärdssyfte, vilket får till följd att relativt oerfaren personal med bristande kunskap om vad arbetet egentligen innebär anställs i våra förskolor. Centerpartiet kräver därför en uppgradering av barnskötaryrket med en standardisering av grundutbildningen för barnskötare, så att det blir tydligt vad som egentligen ska krävas för att man ska få använda den titeln.

Det viktigaste och mest grundläggande i barns utbildning är språket. Det borde därför vara en självklarhet att varenda kotte som arbetar med barn i förskolan har tillräckliga kunskaper i det språk som krävs för att få tillgång till samhället. Detta är också skälet till att vi i Centerpartiet kräver tillräckliga kunskaper i svenska hos dem som arbetar med barn i förskola och pedagogisk omsorg.

Jag ska återvända till våra trädgårdsmästare med superhjältekrafter. Rätt utbildning och kunskaper i svenska är en bra start. Men det räcker inte. Personaltätheten är sedan länge den absolut största utmaningen för många huvudmän. Och det kostar pengar. Det är pengar som vi som makthavare på alla nivåer helt enkelt måste se till att de finns. Man kan effektivisera på många olika sätt. Men personaltäthet kostar, för antalet barn är vad det är.

Är det inte lite märkligt att vi har en riktlinje som säger att vi bör ha 6−12 barn i grupper för barn mellan ett och två år och sedan en riktlinje som säger att vi bör ha 9–15 barn i grupper för barn mellan tre och fem år? Sedan när man tittar på hur det faktiskt ser ut ligger snittet över riktlinjen för båda dessa grupper. Det hade kanske varit okej om personaltätheten hade kompenserat för det. Men det gör den inte. Den ligger på genomsnittet 5,1. Om vi hade följt riktlinjerna som jag just har talat om hade siffran legat på under 4.

Vad betyder egentligen 5,1 barn per personal ute i verksamheten? Den som går ut i verksamheten upptäcker snabbt att det alltför ofta betyder att man försöker att prioritera småbarnsgrupperna och hålla nere dem så att det är ungefär 12−14 barn med tre personal. Men grupperna för tre- till femåringar får ofta växa till lite större grupper på ibland 22−24 barn, fortfarande med tre personal. Det innebär att vi i verkligheten har en personaltäthet på 7−8 barn per personal.

Hur många här inne tror att det är hållbart att ansvara för 7−8 tre- till femåringar under en längre tid, och att alla dessa barn får den uppmärksamhet och det stöd som de behöver och den utbildning som de har rätt till?

Nu går barnkullarna tillfälligtvis ned. Då hade man haft möjlighet att ”automagiskt” öka personaltätheten genom att låta personalen vara kvar fastän barnantalet minskar. I stället ser vi att det sker nedläggningar och sammanslagningar av förskolor.

Det här är några av skälen till att Centerpartiet satsar betydligt mer än regeringen på barns utbildning. Förutom det som regeringen satsar lägger vi 5 miljarder, noga räknat. Det är då till hela skolan, bör tilläggas, från förskola upp till högstadiet. Men det är betydligt mer än noll.

För övrigt: Vad gör egentligen regeringen? Det är väldigt tyst om förskolan i debatten, förutom om skärmar som vi har pratat om. Man köper in böcker. Det är naturligtvis jätteviktigt. Men med tanke på det jag nu lyft fram är det knappast böcker som är den stora lösningen på förskolans stora utmaningar.

Summan av kardemumman är att vi vill att regeringen tillsätter en utredning om förskolan med uppdrag att göra en grundläggande genomgång av faktiska förutsättningar för en hållbar och likvärdig förskola utifrån skollag och läroplan. Utredningen behöver bland annat titta på barngruppers storlek, personaltäthet, resurstilldelning, barn i behov av särskilt stöd samt förutsättningar för flerspråkiga barns lärande.

Vi anser inte att den utredning som gjordes för några år sedan är tillräcklig, inte minst då den inte ordentligt tittade över resurstilldelningen. Vi anser inte heller att man bör avvakta Riksrevisionens granskning av förskolans kvalitet, då det knappast är någon rocket science vad den kommer att peka i för riktning.

Utredningen behövs nu. I väntan på den behövs betydande resurser som inte är öronmärkta till vissa specifika inriktningar, som till exempel böcker, utan där kommuner och huvudmän kan lägga pengarna där de behövs bäst i just deras förskolor. Det kommer i nio av tio fall att bli mer personal och vidareutbildning.

Med detta säger jag tack för mig. Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 2 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)