Herr talman! Det senaste året har varit tufft för många. En orolig omvärld, skenande priser och ett upptrappat gängvåld har präglat många människors vardag. Och nu står nedskärningarna i vår gemensamma välfärd väldigt tydligt för dörren. Det är den välfärd som i stället borde rustas för att kunna möta just en orolig omvärld, skenande kostnader för hushållen och den våldsvåg som håller hela bostadsområden i skräck.

Det är ingenting som är tvunget att ske utan är ett tydligt resultat av den här regeringens prioriteringar. Andra politiska prioriteringar hade skapat en annan verklighet. Men just nu låter regeringen, med öppna ögon, i stället välfärden betala priset för den ekonomiska krisen.

I stället för att skjuta till de resurser som behövs lägger man pengar på att subventionera flygplatser och sänker med glädje skatten för de redan rika. Notan för inflationen skickas till barnen i skolan, patienterna i vården och de äldre i omsorgen. Det är de som drabbas när pengarna inte räcker till. Görs ingenting nu väntas drastiska nedskärningar på alltför många håll att bli verklighet. Detta drabbar naturligtvis de mest utsatta, men det skapar också ett kallare och hårdare Sverige – ett samhälle som ingen tjänar på.

Vår välfärd är själva fundamentet i det Sverige som många med mig är stolta över. Men det är ett fundament som inte går att ta för givet. Varje sittande regering måste klara av att prioritera skolan, vården, socialtjänsten och omsorgen, kanske särskilt i ekonomiskt tuffa tider. Vi tycker inte att vare sig barnen eller de äldre ska betala krisen, utan den måste vi tackla tillsammans.

Sveriges kommuner utgör fundamentet i vår välfärdsstat och behöver ges rätt förutsättningar för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Så är det inte i dag. SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har gång på gång larmat om att regeringen måste skjuta till de pengar som krävs för att upprätthålla en välfärd som går att lita på i hela landet. Nu väntar i stället nedskärningar, trots statsministerns löften förra veckan.

Det vi har att vänta oss nu är i bästa fall tystnad från regeringen och i värsta fall talepunkter om att ekonomin minsann går att få ihop ändå och att det är effektiviseringar som måste till. Men vad regeringen än tror är det inte tomma löften eller tal om effektiviseringar som kommer att ge barnen den hjälp de behöver i skolan. Det kommer inte att ge äldre en hand att hålla i när livet är svårt, och det kommer inte att ge socialtjänsten de förutsättningar som krävs för att fånga upp unga på väg in i kriminalitet. Det ger en utveckling som går åt fel håll, för det som krävs mest är ökade resurser.

Miljöpartiet har gång på gång lagt fram politik som stärker och säkrar kommunernas långsiktiga finansiering. Med inflationssäkrade generella statsbidrag skulle kommunernas budgetar ges bättre förutsättningar att faktiskt täcka de kostnader som kommer av inflation utan att, som nu, verksamheten drabbas i ekonomiskt svåra tider.

Herr talman! Jag vill också prata om vinster i välfärden.

Det är för mig helt obegripligt hur man fortfarande år 2024 kan tycka att det ska vara lagligt att göra vinst på skola, vård och omsorg.

Det är bara i Sverige som företag kan ta ut skattepengar som egentligen ska gå till barns utbildning och till att skapa mer rättvisa förutsättningar. Det ger förlorade livschanser och skapar segregation och utanförskap. Det är ett bisarrt system som borde ha nått vägs ände för länge sedan.

Vi säger att vinstjakten i välfärden måste få ett slut. Pengar som är avsatta för barns och ungas skolgång ska helt enkelt inte vara möjliga att plocka ut som vinst för riskkapitalbolag. De ska tillbaka till verksamheterna.

Det finns en anledning till att inget annat land har ett sådant här system, och den är att det är dåligt. Det ger oss mindre välfärd för pengarna. Pengar går i stället rakt ned i fickorna på företag som prioriterar vinst framför utbildning. Så kan vi inte ha det. Vinstjakten i välfärden måste få ett slut och det nu.

Därför är det hög tid att svensk politik gör upp med marknadsskolan och säger det som borde vara självklart: att våra barn, äldre och sjuka inte är konsumenter på en fri marknad utan är medborgare i ett land där vi har lovat varandra att göra vårt bästa för att skapa ett tryggt samhälle för alla. Det måste vara allas vårt ansvar, och det är nu dags för regeringen att ta det ansvaret.

Med det yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 7.