Herr ålderspresident! Fast timmen är sen tänker jag göra ett litet inlägg i denna debatt, där Eva Lindh har ställt en interpellation om samordningsförbunden och Finsamlagstiftningen. För nytillkomna tittare kan jag berätta att vi pratar om personer i behov av rehabiliteringsinsatser, där det finns en lagstiftning sedan ungefär 20 år tillbaka.

Det är glädjande att nästan alla landets 290 kommuner har samordningsförbund. Det är bara 17 kommuner som saknar det. Jag är av den uppfattningen att det är viktigt att man arbetar tillsammans, men jag skulle vilja lägga till ett perspektiv, i och med att interpellanten efterfrågar ökade resurser till Finsam som svar på alla frågor.

Jag har själv varit i kontakt med Finsam, dels tidigare i mitt regionuppdrag, dels rätt nyligen kopplat till den kommun där jag bor, Höganäs, på vackra Kullahalvön. Det är en liten kommun, med drygt 28 000 invånare. Vi hade ett eget samordningsförbund fram till ganska nyligen, men nu har vi gått in i ett större samordningsförbund, NNV Skåne, tillsammans med fem andra kommuner.

Man kan se denna rörelse på fler platser i landet, och jag tror att det är bra. Jag tror att detta är klokt, främst för individen, som får del av en större palett med insatser och mer kunskap. Man stärker också samarbetet mellan kommunerna ytterligare, som i det här fallet, där man är sex stycken kommuner.

Jag tror att det är bra för både Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och regionen att de samlas och får träffa flera kommuner samtidigt. Det blir effektivare så. Vi vet att man då också slipper många av de overheadkostnader som uppstår om man är ensam som kommun.

Vi behöver också få in perspektivet att det kan göras väldigt mycket för effektiviseringen inom Finsamförbunden. Där tycker jag att Höganäs är ett gott exempel, men det finns också fler goda exempel i landet.