Herr ålderspresident! Det är väl uppenbart att kommunikationen kanske inte riktigt kommer fram i kväll. Då vill jag bara återberätta det jag sa tidigare.

Jag tror att det vilar på tre saker om man ska ha en lyckad kris- och krigsberedskap. Den första delen är kanske den viktigaste. Att man har en god äldreomsorg i fredstid är den grundläggande faktorn för att man också ska kunna ha en god äldreomsorg i kris- och krigstid.

Regeringen har prioriterat att fortsättningsvis satsa på kompetensförsörjningen när det gäller Äldreomsorgslyftet för att säkra kompetensen inom äldreomsorgen. Vi har tillsatt en utredning för att se till att vi får ett språkkrav så att äldre människor kan förstå och göra sig förstådda inom hemtjänst och särskilt boende. Vi vill stärka den medicinska kompetensen så att äldre inte hamnar mellan stolarna utan får den vård och omsorg de har rätt till alldeles oavsett om det är i hemmet, på ett särskilt boende eller på ett sjukhus.

Vi har satsat på en anhörigstrategi för att se till att fler anhöriga får ett bättre stöd från kommun och region. Vi har också satt igång arbetet med en demensstrategi, givet att demens är en av de största folksjukdomarna. I dag lever ungefär 150 000 med en demensdiagnos, och 25 000 årligen får en sådan diagnos.

Sammantaget ger detta en starkare och bättre äldreomsorg som kan stå stark i fredstid men också i kristid.

Regeringen stöttar kommuner och regioner - på det statliga planet, det regionala planet och det kommunala planet - när det gäller att stärka kris och krigsberedskapen. Detta är en mycket prioriterad fråga för regeringen. Det tror jag att man har sett, inte minst på de 78 punkter som civilministern nyligen presenterade.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.