Herr talman! Jag är den första att hålla med om att det behövs en betydligt starkare styrning av den svenska skolan. Den är inte likvärdig. Det skiljer i dag 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest per elev och år och den kommun som satsar minst. Självfallet är det stora skillnader mellan kommunerna exempelvis i hur elevsammansättningen ser ut. Det är dock bara ungefär hälften av dessa 70 000 kronor som kan förklaras på objektiva grunder. Vad resten beror på vet man helt enkelt inte.

Därför är den utredning vi nu har tillsatt om en nationell skolpengsnorm viktig. Tanken är att kommunerna inte ska kunna gå under en norm i hur mycket man satsar på den svenska skolan.

När regeringen gör olika typer av satsningar, till exempel satsningen på fler speciallärare, på skolsociala team och på fler mindre, särskilda undervisningsgrupper, är det viktigt att dessa också finansieras. Det är därför den här typen av statliga stöd finns för kommunerna att söka för att kunna bygga ut den här verksamheten. Det behövs verkligen.

Men sedan finns det också andra skäl som inte bara handlar om ekonomi. Det har funnits en ideologisk tanke med att dessa elever inte har fått ett särskilt stöd tidigt. I stället har man trott att det räcker med extra anpassningar i klassrummet. Det är alldeles uppenbart att det systemet inte har fungerat, och det måste vi göra någonting åt.

Jag tycker att vi i dag ser en stor tillnyktring när det gäller synen på elever med väldigt omfattande särskilda behov. Jag är helt övertygad om att vi kommer att se förbättringar på det här området framgent. Till det behövs det naturligtvis resurser, och det är därför regeringen för dessa olika satsningar också avsätter resurser till huvudmännen, det vill säga kommunerna.