Herr talman! Jag instämmer verkligen i att tilliten är riskfaktorn. Jag måste kunna lita på att när jag lägger mina gemensamma skattepengar går de till det som är tänkt.

Det gäller att komma på dem som går in i vården inte för att verka i vården utan för att sno pengar därifrån. Redan i dag har kommuner och regioner möjlighet att granska vartenda avtal de ingår. Men det är alldeles uppenbart att de inte lyckas hitta dem.

Det är till del för att de inte har vinnlagt sig om det. De har inte gått igenom vad det finns för människor bakom. Men det är också till del för att de inte har kunnat ta del av all sekretessbelagd information och att de inte har kunnat dela information. Även om en myndighet har hittat något som är problematiskt med en utförare har den inte kunnat dela det med någon annan. Det är det arbete som vi just nu gör.

Jag skulle kunna stå här och säga att det är en mängd regeringar som har misslyckats, för det är det verkligen. Vi vet att det var redan tidigt 2010 någonstans som alla uppmärksammade problemen inom assistansen. Regeringar har kommit och gått. Vi har ännu inte hanterat den frågan på ett tillräckligt bra sätt.

Det fortsatte när många människor kom hit som ensamkommande och behövde komma till ett HVB-hem, ett hem för vård och boende. Det öppnades många som inte var tänkta för att ge unga människor hjälp och boende utan för att tjäna pengar och ibland som kriminell verksamhet.

Det har fortsatt på område efter område. Nu är det hälso- och sjukvården som står på tur. Man kan se att det är väldigt många regeringar som har passerat. Det är väldigt mycket som borde har gjorts, men det har inte gjorts.

Därför är det många utredningar på gång. Det kommer att ta lite tid innan alla dessa har landat, men det är nödvändigt att gå igenom alla dessa områden. Om man inte kan få dela information kommer inte kommuner och regioner att kunna göra de fullständiga kontroller som de behöver göra av dem som de ingår avtal med.

Det finns väldigt tydligt i de flesta lagstiftningar. Ser man någon som finns med i sammanhanget och som har en brottslig bakgrund och är dömd för något är det skäl för uteslutning. Men om man inte får del av uppgiften, hur ska man då kunna utesluta och hantera det?

Det är många sådana exempel som vi möter i dag när vi lyssnar till kommuner och regioner. Vi frågar: Varför har inget hänt? Varför finns inte ett enda domslut där man har prövat lagarna? Vi har inte det.

De gånger vi har tagit fast bovarna är det genom skattelagstiftningen eller någonting annat. Det visar att befintlig lagstiftning med alla stödjande funktioner med sekretessbrytande bestämmelser inte är tillräckligt.

Det är där vi nu arbetar. De lagar som finns ska kompletteras med mer informationsmöjligheter och fler sekretessbrytande bestämmelser så att vi kan fullgöra uppdraget. Det finns inte någon enda kommun eller region som är nöjd med situationen.

Just nu ser vi att flera regioner utökar sin verksamhet. Det har Region Stockholm gjort sedan länge. Västra Götaland ligger inte långt därefter. Men sedan har det nästan inte varit någon annan som uppmärksammat problemet.

Nu har man börjat göra det i Skåne, och Halland har anslutit. Östergötland, Uppsala och många fler är igång. Det börjar verkligen komma, och jag är glad för det. Men de kan inte göra detta själva, utan vi måste göra nödvändiga lagändringar.

Ivo kom redan 2019 med 40 olika förslag där de tyckte att det behövdes skarpare verktyg. Den förra regeringen genomförde ett och ett halvt av dem. Vi fortsätter nu, men det är många kvar. Många regeringar har underlåtit att göra saker. Jag är glad att arbetet är på gång, men vi måste upprätthålla trycket. Jag är också glad att riksdagen är aktiv i frågan, vilket innebär att när förslagen landar på riksdagens bord kommer vi att hitta en bred enighet i att skärpa lagar på många olika håll. Det behöver vi.