Herr talman! I den budget som regeringen lade fram i höstas var det 40 miljarder totalt. 40 procent av resurserna gick till välfärden. 40 procent gick till hushållen för att de skulle klara inflationen. Det som blev över gick till alla de andra delarna av statens budget. Det var en tydlig prioritering från regeringen: Det är välfärden som måste prioriteras. Sjukvården var den del som fick mest pengar av helheten.

Vi gav också generella statsbidrag. Då handlar det om hur man förvaltar dem lokalt. Jag vill säga: Allt som en region gör är inte kärnverksamhet. Vi kan tala om sjukvården, just det som är sjukvårdspersonalens uppgifter och allt det som undersköterskor, medicinska sekreterare, sjuksköterskor, läkare, logopeder, fysioterapeuter och alla andra gör. Det är vårdpersonalen, de som möter patienter. Men vi har också väldigt mycket annat.

Tidningen Vårdfokus, som är Vårdförbundets egen tidning, har flera år i rad visat att antalet personer som jobbar långt från vården har ökat mer än antalet personer som jobbar vårdnära. Det innebär enligt min uppfattning att man inte har prioriterat kärnverksamheten, och då måste vi kunna göra någon förändring. När man hamnar i besparingstider är det där man ska börja.

Man kan fortfarande göra ett fantastiskt gott jobb, men frågan är om det är detta som är nödvändigt när man behöver prioritera. Sedan ska vi komma ihåg att ganska många administrativa saker är politikdrivna. Vi vill ha nya underlag och nya jämförelser. Det brukar sippra ned till att vårdpersonalen, som jobbar närmast patienterna, ska fylla i en ny enkät och gå på nya möten. Det blir en administrativ börda för medarbetarna. När det gäller politikdriven administration har vi en hel del att göra så att vi inte belastar vården med det som i stället borde vara pengar som går direkt till vårdpersonalen. Jag tycker att vi ska vara självkritiska på alla nivåer och börja arbetet med att göra besparingar där.

Ta som exempel Karolinska Universitetssjukhuset! En period hade de fler chefer än vårdplatser. Jag är glad att de har ändrat det så att de nu har fler vårdplatser än chefer. Det är ett exempel på att man behöver göra förändringar och granska sin egen verksamhet.

Har regeringen låtit bli att göra något? Nej, verkligen inte. Som sagt: Redan i höstas gjorde vi detta. Vi kommer att återkomma, men det handlar också om hur man ger stöd.

Under pandemin gavs pengar generellt. Det var också det som ledde fram till rekordöverskott för regionerna och kommunsektorn 2020, 2021 och delvis 2022. Man har alltså gått från en situation med rekordöverskott - pengarna kunde inte användas, för de var tillfälliga - till en situation med jättestora underskott. Det är klart att det är en stor förändring. Men man måste också fråga sig: Varför användes inte alla de miljarder som vi gemensamt var överens om under 2020, 2021 och 2022? Hur tog man ansvar för dem?

Detta gör att det har varit stora svängningar i sektorn. Jag tror att det vi behöver nu är en långsiktighet. Det handlar om att försöka hitta en form där varje region hittar en bättre balans framåt, så att man vet att när man anställer medarbetare kan det vara uthålligt. Det handlar också om att se till att man förbättrar arbetsmiljön.

Just nu söks det många sjuksköterskor i hela landet. Det finns många lediga tjänster i Platsbanken men inte så många som väljer att söka dem. Det innebär att de frågor som ledamoten lyfter i första inlägget, arbetsmiljöfrågorna, är angelägna. Vi kommer inte att klara kompetensförsörjningen om vi inte förbättrar arbetsmiljön. Det kommer att vara avgörande för sjukvården framöver att man klarar kompetensförsörjningen, och staten kommer genom regeringens stöd att återkomma med bidrag på olika sätt i detta.