Herr talman! Tack, statsrådet, för svaren, även om de är väldigt svävande! Ibland tänker jag på pandemin och på vårdens ganska heroiska insatser som vi alla hyllade. Jag tänker också på att den förra regeringen var väldigt snabb med att se var resurserna skulle sättas in. Men den nuvarande regeringen och SD har, tycker jag, glömt bort hela processen i pandemin och vad den handlade om. Om vi skulle få in en ny pandemi i Sverige - Gud förbjude! - eller om vi bli anfallna av en främmande makt är sjukvården i nuläget inte beredd.

Ministern föreslår en ökad beskattning. Det är ju inte något som KD brukar vurma för. Hur mycket kan regioner och kommuner höja skatten i en lågkonjunktur? Det undrar man. Annars är ni ju väldigt beredda på att så att säga sänka skatten för de rika.

Vi talar nu om statsbidragen till vården, om det som händer nu och om de uppsägningar som är på gång. Vi befinner oss uppenbart i en ekonomisk kris - en kris som regeringen och SD visar sig väldigt handfallna inför. Det är byggkris, och det är hög arbetslöshet som tickar på. Det är ekonomisk kris och välfärdskris. Jag anser att vi har en nationell sjukvårdskris.

För drygt två veckor sedan kom statsminister Ulf Kristersson med ett löfte om att regeringen och SD skulle gå in med stöd som innebär att man inte ska behöva säga upp anställda. Nu verkar det löftet inte vara vatten värt, men det lät väldigt fint i tv.

Vänsterpartiet har föreslagit en extra ändringsbudget på 15 miljarder för att rädda sjukvården, just för att man skulle slippa att säga upp människor. Nu har vi ersatt det med ett nytt initiativ i finansutskottet, som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom, där vi kräver att regeringen och SD ska lägga fram en budget som garanterar bemanning, det vill säga att det inte ska bli några uppsägningar. Då skulle också Kristerssons löfte infrias.

Vi ser nu att stora personalneddragningar är på gång, bland annat på de större universitetssjukhusen. Vi anser att det har varit otillräckliga statsbidrag från regeringen och SD, och det har varit enorma kostnadsökningar i regionerna på grund av inflationen. Pensionerna rusar på, befolkningen blir äldre och så vidare.

Uppsägningar kan ju ske i närtid. Är ni beredda att agera i närtid, frågar jag fortfarande. I svaret på interpellationen står det att man ska följa frågan. Det låter väldigt passivt, tycker jag. Får personalen till slut villkor som gör att de vill jobba kvar? Det stora problemet har ju varit att så många har lämnat sjukvården på grund av undermåliga arbetsvillkor, helt enkelt.

Sveriges Kommuner och Regioner har tydliggjort att det fattas ungefär 24 miljarder kronor. Det kommer att bli underskottet. Då skulle man vilja se åtminstone en ändringsbudget som skulle täcka de eventuella uppsägningarna, för sjukvården klarar inte uppsägningar.

Det är 19 av 21 regioner som går minst sagt dåligt, och det pratas om att 5 000-6 000 vårdarbetare kan komma att sägas upp. Det handlar om de stora universitetssjukhusen: Sahlgrenska, Akademiska i Uppsala och Skånes universitetssjukhus. Fem av sju universitetssjukhus har strypt fortbildningen för personal redan i höstas. Vilken personal ska orka med en sådan arbetsmiljö? Avser statsrådet att, som jag frågade i interpellationen, vidta åtgärder för att förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö?