Herr talman! Mats Holmstrand, Anna Clarén, JH Engström, Christer Strömholm, Beata Bergström, Carl Johan De Geer, Pär Olsson, Agneta Ekman, Hans Gedda, Anders Petersen, Ann Christine Eek - för att inte nämna Sveriges internationellt kanske mest berömda fotograf, Lennart Nilsson, som blev välkänd för sina Ett barn blir till-bilder på mitt födelseår 1965 - är några fotografer vars livsverk riskerar att gå förlorade på grund av regeringens passivitet - därav min interpellation. Jag tackar ministern för svaret. Men har de som har levererat svaret förstått frågan i dess helhet?

Enligt Maja Hagerman, konstnärlig lektor i bildproduktion, befinner sig fotografin i ett kulturpolitiskt tomrum. Samtidigt blir fotografier viktiga som historiska källor i utforskandet av det förflutna men även i berättandet och förmedlandet av den historiska förståelsen. Institutionerna använder sig av fotografier ur äldre fotografiska samlingar när de ska förmedla ett kulturarv. Fotografin har funnits i vårt nordiska kulturliv sedan 1800-talet, och i vårt samhälle har betydelsen bara vuxit och är stadigt växande. I Danmark, Norge, Finland och Island har man förstått dess betydelse och tagit fram en strategi på nationell nivå. Vi är unika i Norden som inte ens förmår tillsätta en utredning, något som en samlad bransch har efterfrågat i snart ett par decennier.

Herr talman! Fotografins bevarande verkar vara en fråga som hamnar mellan stolarna och som ingen förmår plocka upp. Det gör mig faktiskt ledsen när jag tänker på alla bilder som riskerar att hamna på tippen. Vilka skatter som kan gå förlorade där vet ingen. Men ett fotografi som förstörs eller blir osynligt gör ingen nytta. Att bevara och värna vårt fotografiska kulturarv, som är en del av vår kollektiva historia och identitet och en konstform som berättar om vår tid, vårt liv och vår värld, borde vara en självklarhet. Men trots dess betydelse står vi inför utmaningar som riskerar att låta viktiga delar av detta arv försvinna. Det saknas helt enkelt en plan. I dag förvaltas många svenska fotografers bildarkiv ideellt av släktingar och eldsjälar i stället för i offentliga museer och arkiv.

Oron är stor. Som det ser ut i dag beror fotografins överlevnad på slumpen, säger Lena Wilhelmsson i Nätverket för nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Paulina Holmgren, ordförande för Svenska Fotografers Förbund, är tydlig: Det är av yttersta vikt att vi skapar en överblick och att det tas fram en nationell strategi för hur Sveriges fotografiska minne ska omhändertas, organiseras, tillgängliggöras och utvecklas, inte bara för nuvarande generationer utan även för framtida generationer.

Vi kan inte förlita oss på att Moderna museet, som ofta fokuserar på enstaka fotografiska verk, ska bära det här ansvaret ensamt. Det krävs en samordnad insats och en formell plan som sträcker sig bortom de nuvarande insamlingarna, som ofta är ofullständiga och begränsade i tidsomfång. Det handlar inte om att styra eller dirigera vårt fotografiska arv.

Därför, herr talman, är jag nyfiken på hur kulturministern ser på detta. Delar inte ministern Lena Wilhelmssons och Paulina Holmgrens syn att fotografier är en oersättlig källa som bör finnas kvar i framtiden?