Herr talman! Tack, statsrådet, för kommentarerna till mina frågor!

Vi kan ha en annan diskussion om orsak och verkan i fråga om att vi har fått en utbredd ekonomisk, organiserad brottslighet i Sverige. Det är en annan debatt.

Det jag försöker göra här är att lyfta upp ett perspektiv där staten har ett särskilt ansvar i kraft av att vara den som har ansvar för förvaltningen av de statliga fastigheterna. En möjlig ingång för regeringen är att titta på ifall det finns anledning att se över hur vi förvaltar våra fastigheter, ifall någonting där gör att vi, utifrån en administrativ åtgärd eller förändring i ett regelverk, kan förhindra och förbättra motståndskraften mot att sådant här kan hända igen.

Statsrådet får tolka mig hur han vill. Jag har ingen bestämd uppfattning här. Jag har bara noterat att vi har ett regelverk för de statliga fastigheterna som har funnits sedan början av 90-talet. Det har vi varit helt överens om. De senaste 30 åren har vi också varit överens om de fåtal förändringar som gjorts av det regelverket.

Jag vill inte lasta någon specifik regering för det ena eller det andra. Jag konstaterar bara att när ett sådant här läge uppkommer visar det flagrant att det finns sårbarheter i hur våra verksamheter, till exempel genom ett hyreskontrakt med en privat, kommersiell fastighetsägare, kan råka illa ut. Då känner jag att vi som lagstiftare, som ansvariga för regelverken, har en skyldighet att se över om det är en ingång där vi kan skruva i systemet för att öka vår motståndskraft.

Efter att det med tingsrätten i Södertälje hände och det blev publikt har det höjts en del ögonbryn om att vi inte haft bättre utvärdering av både de ekonomiska och säkerhetsmässiga aspekterna av hur staten förvaltar sina fastigheter. Det finns anledning att ta den kritiken eller de funderingarna på allvar.

Vi kan fundera över ifall tidigare regeringar borde ha gjort på ett bättre sätt. Men jag tycker att det allra helst, när exemplet nu uppdagats, finns all anledning för regeringen att fundera över ifall inte också detta är en ingång som man bör ta vara på. Finns det någonting vi kan göra här?

Jag har ingen bestämd uppfattning om ifall staten ska äga fler eller färre fastigheter. Jag vill bara att vi tittar över om det finns någonting mer vi kan göra. Vi är ju helt överens om att den här typen av brottslighet inte bara är obehaglig, ställer till en massa bekymmer och dränerar välfärdssystem och andra system på pengar utan också är systemhotande. Av det skälet tycker jag att det finns anledning att ta det här på allra största allvar.

Jag måste återkomma till det statsrådet Strömmer sa i samband med att den här artikeln publicerades. Jag är väl medveten om att det delvis är olika ingångar till den här frågan och delar statsrådets uppfattning där. Men det hänger väl ändå ihop? Hur ser statsrådet på detta? Om regeringen går fram med begränsad förköpsrätt för staten eller kommunerna, eller både och, påverkar inte det också behovet av att se över förvaltningen av statens fastigheter?