Herr ålderspresident! Tack, Sofie och Mikael, för era båda viktiga interpellationer! Och tack, statsrådet, för svaret! Jag önskar dock att få svar från statsrådet, egentligen på båda interpellationerna men framför allt på frågan om vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att Sveriges kommuner ska kunna ta sitt ansvar för äldreomsorgen.
Det ska vara tryggt att bli äldre i Sverige. Detta var budskapet i en debattartikel som jag och mitt parti Socialdemokraterna skrev i början av valrörelsen 2022 utifrån bland annat erfarenheterna under den pandemi vi gick igenom. Då tyckte alla att äldreomsorgen skulle vara högst på dagordningen inför nästa val och att politikerna skulle tillhandahålla de resurser som man hade sett fattades.
Men valrörelsen kantrade ganska snart mot populistiska utspel och löften - eller jag kanske ska säga blå dunster, för det var helt andra tongångar och ett helt annat fokus senare under valrörelsen. Jag tror att många med mig, framför allt många kvinnliga väljare, blev besvikna på valrörelsen och vad som efter valet har skett - eller snarare inte har skett - när det gäller att stärka äldreomsorgen.
Vi socialdemokrater vill att äldre ska få bestämma själva över sina liv och sin vardag, oavsett om det handlar om deltagande i arbetslivet eller vilken hjälp man vill ha från hemtjänst och omsorg. Så skapar vi ett starkare och tryggare samhälle i Sverige.
På TV4 Nyheterna i onsdags förra veckan uppmärksammades de oerhört stora behov som finns i dag och i framtiden inom äldreomsorgen och som kvarstår efter pandemin. Där intervjuades äldreforskaren Ingmar Skoog, som lyfte fram de behov som uppstår med en åldrande befolkning. Antalet personer över 80 förväntas öka med 30 procent fram till 2030. Det är bara sex år bort. Han menar att detta bland annat kommer att ställa högre krav på anhöriga. I dag går ju ungefär 100 000 personer ned i arbetstid för att klara av omsorgen av sina nära äldre. Det kommer också att öka pressen på en redan hårt ansträngd personal inom äldreomsorgen som i dag trollar med knäna och är lojala och sliter.
Detta kräver en regering som ser sina medborgare och deras behov, inte minst de äldres behov. Med vilja går det att åstadkomma förändring.
Demografin och antalet äldre i min hemkommun Härjedalen och i min region, Jämtland Härjedalen, är tillsammans med personalrekrytering och utbildning av framtida personal en av de största utmaningarna. Lägg därtill resursbrist på grund av otillräckliga statsbidrag. SKR beräknar underskottet i kommunerna till ungefär 30 miljarder år 2024. Då blir det inte satsningar på äldre, utan det blir besparingar.
Herr ålderspresident! Det är inte bara min hemkommun och min hemregion som ser behovet av långsiktiga statsbidrag och att dessa skulle kunna säkra att slantarna går till utveckling och anpassning av verksamheten och till kompetensutveckling i den takt som behövs.
Frågan om utbildad personal och hur vi ska lösa arbetskraftsbristen är viktig, inte minst för äldreomsorgen. Jag återkommer i mitt nästa inlägg.
(Applåder)