Fru talman! Situationen när det gäller det ämne vi diskuterar är som så att Svenska Jägareförbundet i samarbete med och med finansiering av Naturvårdsverket har lyckats undanröja 50-100 stenmårdar. Det är gott så.

Stenmården är en främmande art, och om ett livskraftigt bestånd bildas kan den orsaka stora materiella skador och utgöra ett ekologiskt hot mot våra ekosystem, allra främst mot vissa fågelarter. Det är inte så att vi inte delar den bilden.

Naturvårdsverket har dock i sin expertbedömning, som jag inte kan bortse från eller avfärda till förmån för andra fakta som jag tillgodogör mig personligen, inte föreslagit att stenmården ska listas som en prioriterad invasiv art. Skälet till detta är att den inte förväntas ha en förmåga att sprida sig och få fotfäste i Sverige. Detta beror i sin tur på att stenmården i så fall måste konkurrera med exempelvis skogsmården och på att hela det lilla svenska stenmårdsbeståndet bedöms härstamma från enstaka individer och att stenmårdsbeståndet alltså kan förväntas vara drabbat av inavel.

Mycket av detta är den faktagrund som kommer till mig när vi ska fatta liknande beslut, och det hade varit välkommet att i dag också diskutera de arter som i stället sätts upp på listan över prioriterade invasiva arter, nämligen parkslide och sjögull. Parkslide är en extremt livskraftig och farlig växt som är mycket svår att bekämpa och som kan ha sönder avloppsrör och växa rätt igenom både husgrunder och asfalt.

Vi behöver göra prioriteringar i detta, och jag förlitar mig på den faktagrund som våra myndigheter redogör för, även om jag sannerligen uppskattar att få diskutera denna fråga och att framöver se över hur vi kan förbättra arbetet med exempelvis sådana avtal som Naturvårdsverket har haft med Svenska Jägareförbundet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.