Fru talman! Jag tycker ändå att det är intressant att regeringen inte är riktigt konsekvent när det gäller lagstiftning. Vi genomförde ju en förändring som kallas trygghetspensionen, som innebär att fler över 61 år får möjlighet att befinna sig i sjukförsäkringen i stället för att åka ut i pensionssystemet.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Den reformen gav regeringen ganska omgående efter sitt tillträde ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, i uppdrag att utreda. Det görs innan det ens finns praxis i domstol kring hur det ska fungera. Regeringen har inga problem med att tillsätta utredningar i sin egen lagstiftning där det handlar om lagreglering. Men när det gäller det här, som dels är lagstiftning, dels innehåller partsintressen, kan det gå 16 månader. Där ska man inte agera.
Det görs inte heller mycket utvärdering av andra saker, till exempel visitationszoner. Då går det så fort att man kan diskutera beredningstvånget i Sveriges riksdag. Talet om att vi ska följa upp detta när det har gått tillräckligt lång tid faller alltså lite.
Det är kul att arbetsmarknadsministern nämner att sysselsättningsgraden har ökat i offentlig sektor, alltså inom utbildning, sjukvård och äldreomsorg! Det är ju bra, för det innebär att Kommunals fantastiska arbete för rätten till heltid - eller heltid som norm, som det numera heter - har varit framgångsrikt. Det är tack vare fackliga kamrater i facklig och politisk samverkan runt om i kommunerna som har sett till att få upp sysselsättningsgraden. Men det vi talar om nu handlar ju i huvudsak om Handels område. Handels har valt att inte ansluta sig till huvudavtalet, för det här är en kärnfråga för dem.
Om vi vill ha en modell för svensk arbetsmarknad där alla parter är intresserade borde vi faktiskt göra vad vi kan för att få in så många förbund bakom huvudavtalet som möjligt. Det är en springande punkt när det gäller hyvlingen kring Handels medlemmar. För dem är verkligheten att sitta fast på ett jobb mellan klockan tre på eftermiddagen och sju på kvällen - i bästa fall. De kan till och med ha färre timmar. De kan inte jobba någon annanstans utan måste jobba där de är, för arbetsgivaren har sagt att från och med om tre månader har de inte de 30 timmar som man först var överens om utan bara 15 eller 20 timmar.
Det är märkligt att när det gäller den här gruppen är det acceptabelt att man slängs in i fattigdom fast man gör allt rätt. Vi säger ju att alla som kan jobba ska jobba. Det är en självklarhet. Det är vi överens med regeringen om. Sedan har vi kanske olika metoder för att nå dit, men det är klart att de ska göra det. Det här är människor som har gjort allt rätt, men företagen väljer att göra så att de inte kan göra rätt och att aktivt göra dem fattiga.
Jag var faktiskt på H & M:s stämma förra året och ställde frågan varför företaget gör så här när man är part och har skrivit under huvudavtalet. Hur kan man strunta i avtal man själv har skrivit under? Jag fick något svammelsvar från vd:n om effektiviseringar och världsmarknadsläge. Sedan kör man ett varv till med omorganisering så att 75 procent får ökad psykisk ohälsa.
Har biträdande arbetsmarknadsministern någon kommentar om hur företagen agerar? Tycker hon att det är rätt att företagen agerar på detta vis? Är det biträdande arbetsmarknadsministerns mening att H & M gör rätt när man hyvlar sin personal? Det är en digital fråga; det är etta eller nolla. Är det rätt att hyvla, eller är det inte rätt att hyvla? Det skulle jag vilja veta om biträdande arbetsmarknadsministern tycker.