Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag vill verkligen understryka att jag håller med om att det är en mycket svår situation för regionerna. Och det är inte regionerna som vi tycker synd om utan patienterna som inte får den vård som de behöver och medarbetarna som känner att de inte kan fullgöra sitt arbete därför att de blir för få.

Det finns behov av att ge stöd - jag har sagt det tidigare, och det ligger fast - men också av att regionerna själva tittar på sin verksamhet.

Låt mig ändå jämföra med situationen i Stockholm, där man tidigare på Karolinska Universitetssjukhuset hade fler chefer än vårdplatser. Nu har man ändrat på det och har fler vårdplatser än chefer. Jag är väldigt glad över det.

Men det finns förändringar att göra så att man faktiskt hamnar rätt, där man prioriterar vården och ser till att det blir på bästa sätt.

Det är klart att den utmaning som Sahlgrenska står inför är väldigt stor. Men då ska man lägga till vad regionen själv konstaterar, att man lägger jämförelsevis mindre pengar på sjukvård än andra regioner och att man inte har en budgetprocess som säkerställer vilket uppdrag som sjukhusen har.

Staten behöver stötta, och regionerna behöver göra sitt.