Fru talman! Med stigande ålder kan jag inte säga att denna tid på dygnet är min bästa tid i kammaren, men jag ska försöka att prata om skogspolitik, som är en av mina favoritfrågor.

Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 13, så har jag det gjort.

Sedan tänkte jag läsa en liten text från ett Facebookinlägg som en del av er kanske känner igen. Jag kommer inte att läsa hela då det är ganska långt och ni kan göra det själva. Jag tror att Anna-Caren Sätherberg kanske känner igen det, då det är Lia Hyttsten från Jämtland som har skrivit inlägget. Jag tänkte börja med att läsa en del av det därför att det säger väldigt mycket om äganderätten och de utmaningar som små skogsägare står inför. Hon skriver så här:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Öppet brev till Sveriges befolkning och politiker - ett försvarstal för äganderätten, svensk säkerhetspolitik och vår familjs historia. Vi får inte avverka vår skog. Min släkt är full av hjältar, decennier av slit, brustna hjärtan och trötta leder. Deras stolthet bar mig hit. I min släkt finns inga träpatroner, präster eller storbönder. Min släkt består av gruvarbetare och små fjällbönder som idogt brutit och brukat jorden tills deras kroppar inte längre orkat, allt för att sedan överlämna den mark de förtjänat till nästa generation.

Den lilla människan har i hundratals år blivit lurad att sälja sina marker till underpriser. Icke läskunniga har uppmuntrats att skriva under kontrakt som utlovat guld men visat sig vara sand. Jag trodde den tiden var över, men det är den inte. Det moderna baggböleriets tid är här igen, med den skillnaden att allt sker inför öppen ridå med stöd från EU-direktiv.

Mina föräldrar är hederliga småskaliga mjölkbönder. De producerar mat. Mina föräldrar är sinnebilden av välfärdsbyggare - plikttrogna skattebetalare som levt ett liv i enkelhet utan flärd. De har producerat det som svensken tar för givet - mat. Vårt jordbruk är sammanvävt med ett skogsbruk. Skogen har låtits växa för att kunna ge kapital till utveckling av jordbruket.

För vår gård och det stundande generationsskiftet är det en ekonomisk katastrof att det vi inte trodde kunde hända nu faktiskt sker: 38 hektar slutavverkningsbar skog har försatts som gisslan när det visat sig att det finns spår av tretåig hackspett i den. Vi får inte avverka vår skog. Om vi rör den ska ett vite på 7 miljoner kronor betalas av oss, ägare av skogen. Vårt certifierade skogsbruk hade redan 6 procent skog avsatt för nyckelbiotoper. Inte långt från vår skog byggs just nu ett lyxhotell i väglöst land. Men miljonärer som fraktas i helikopter kanske inte stör hackspettar.

Vi känner oss bestulna på vår egendom, men vem kan vi anmäla stölden till? I Sverige är äganderätten grundlagsskyddad, men det har visat sig vara med stora reservationer.

Det här var en del av den text som Lia Hyttsten, en av de döttrar som vill göra ett generationsskifte av skogen, har skrivit. De som inte har läst det rekommenderar jag att göra det, för inlägget säger mycket om det som många av våra skogsägare, framför allt de små, nu upplever.

Äganderätten är inskriven i grundlagen, fru talman, men problemet är att äganderätten år efter år bara urholkas. Skogsägarna kan snart inte ens lita på att de kan kalla sin skog för sin skog, det vill säga få besluta över det som tidigare generationer i många fall har slitit för och lagt mycket arbete på.

Jag tycker därför att det är bra att framför allt artskyddsförordningen och hur den hanteras av vissa enskilda myndigheter i samband med att skogsägare nekas avverkning kommer att ses över av regeringen.

Jag vill också skicka med en passus till regeringsföreträdarna. Jag vet att när Centerpartiet satt i alliansregeringen hade vi ministerposter både på Miljödepartementet och på Landsbygdsdepartementet, och man var inte alltid överens om saker och ting. Jag hoppas dock att det ska bli så bra som det bara kan. Jag kan lova er att Centerpartiet kommer att komma med blåslampan om det inte händer något ganska snart och att vi kommer att spöka för er på nätterna. Då vet ni.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skogspolitik

Just nu, fru talman, befinner sig svenskt skogsbruk i det närmaste i ett vilda västern-tillstånd, där flertalet markägare på orimliga grunder får se sina avverkningar stoppade med hänvisning till artskyddet. Inte sällan handlar det om relativt vanligt förekommande fåglar som tjäder, lavskrika och tretåig hackspett.

Även orkidén knärot har, som ni säkert känner till, blivit ett gissel för många skogsägare. Det är en växt som förekommer på en mängd platser - miljontals faktiskt, om ni inte visste det - men trots detta har arten tillåtits stoppa åtskilliga avverkningar de senaste åren.

Denna utveckling har skett utan några förändringar i lagstiftningen. I stället är det domstolars och myndigheters rättstolkningar som har tillåtits diktera villkoren för svensk skogspolitik. Så kan vi faktiskt inte ha det.

Sedan har detta också utnyttjats av miljöaktivister som har sett en chans att stoppa avverkningar med nuvarande artskyddsbestämmelser genom att sätta i system att överklaga avverkningsanmälningar. Konsekvensen har blivit att Skogsstyrelsen och deras personal nu faktiskt håller på att knäckas av en hög arbetsbelastning. Någon skoglig rådgivning som kan bidra till ökad skoglig tillväxt är det inte längre tal om. Det kan jag nog säga.

Fru talman! Flera av de delar som den nya skogsutredningen ska hantera går ut på att bota symtomen av ett ej fungerande artskydd. Enligt min mening hade det varit bättre att ta tag i kärnfrågorna först. Men nu hoppas jag och tror att man ska ta tag i detta och det snabbt.

Fru talman! Det är faktiskt inte bara familjeskogsbruket som hotas av det nuvarande tillståndet inom svensk skogspolitik. Även skogsindustrin, som står för 10 procent av svensk varuexport, drabbas och i förlängningen också Sveriges ekonomi.

Jag pratade för en tid sedan med en ägare av fjällskog utanför Vilhelmina som nästan grät i telefonen. Där har man hittat något skyddsvärt. Jag minns inte om det var denna orkidé eller om det var en fågel som skulle skyddas. Jag säger ingenting om det. Men problemet är att om man drabbas av artskyddsförordningen får man inte någon ersättning om man inte tillåts att avverka. Det innebär att man som skogsägare är helt rättslös. Man får ett informellt reservat som man inte kan sälja, för ingen vill naturligtvis köpa det eftersom man inte får avverka. Och man får ingen ersättning från staten. Så kan vi inte ha det.

Det är därför som blåslampan nu kommer att vara framme. Jag hoppas verkligen att detta inte ska ta så väldigt lång tid för regeringen eftersom detta är det absolut viktigaste. Även om jag välkomnar skogsutredningen - direktiven och även utredaren - ska jag säga precis som flera andra har sagt, nämligen att det absolut viktigaste att se över är artskyddsfrågan och ersättningen till våra skogsägare.

Jag ber om ursäkt för att jag har pratat väldigt länge. Men nu blev jag uppjagad och upprörd över denna fråga, så ni får stå ut med det.

Trevlig kväll!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 februari.)