Herr talman! Denna fråga har vi diskuterat tidigare, så jag väljer att lyfta ämnet för vår reservation så att jag inte förlänger debatten. Jag försökte med samma strategi tidigare, men då blev ledamoten Isak From konfunderad och trodde att jag hade hamnat fel i den debatten och pratade om mineralpolitik. Men nu så!

Vi har stora behov av mineral i Sverige, och vi behöver ta mer ansvar i vår konsumtion och våra behov. Det kan innebära att vi behöver exploatera mer lokalt men också säkerhetsställa att mineralen är exploaterade på ett sätt som tar full hänsyn till mänskliga rättigheter, miljö och klimat, i synnerhet i mineralrika fattiga länder. Det finns flera direktiv och förordningar där mänskliga rättigheter, miljö och klimat tas upp i samband med detta. Tyvärr är det inte alltid tillräckligt. Vi får kontinuerligt rapporter om brott mot mänskliga rättigheter i samband med exploatering och rapporter om att man helt enkelt frångått miljöregler för att kunna säkerhetsställa ekonomiska intressen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

I många länder som är mineralproducenter lever befolkningen i fortsatt fattigdom, och dessa länder har inte samma lagar och kontrollmekanismer för att ta hänsyn till miljö och klimat, vilket får stora konsekvenser för människor, djur och biologisk mångfald - något som tyvärr utnyttjas för att hålla priserna nere.

Våra handelsavtal och investeringsavtal cementerar snarare än utvecklar relationerna länder emellan. Till exempel kommer Chiles associeringsavtal snart upp på bordet. Det ser bra ut, men i det finstilta säkerställs att Chile som land inte bygger vidare på sin vidareförädling utan fortsätter att vara råvaruexportör. Avtalet om hållbara investeringar som EU och Angola ingick häromdagen är vilseledande till namnet. Här finns varken en bestämmelse om hållbara investeringar eller en definition av hållbara investeringar, och det föreskrivs inte att arbets- eller miljömyndigheter ska delta i styrningen. Även om texten innehåller förklarande åtaganden om hållbar utveckling saknas bindande bestämmelser om bristande efterlevnad. Det är alltså ett dokument för att trygga mineralförsörjningen och fortsätta exploateringen på samma sätt som vi har gjort historiskt. Det är synd.

Omställningen kommer att kräva en betydande mängd batterimetaller som litium och kobolt. Med dagens råvaruproduktion kommer dessa metaller inte att räcka till framöver, inte ens om återvinningen ökar. Sverige har med sin gruvindustri goda möjligheter att gå före i denna utveckling, inte minst när det gäller ny teknik för energilagring.

Här kan Sveriges geologiska undersökning, SGU, spela en viktig roll. Därför anser jag att SGU bör få ett särskilt uppdrag att utreda vilka kritiska metaller som finns i Sverige. Därtill bör SGU:s uppdrag utökas så att det innefattar Sveriges hela mineralförsörjning, det vill säga återbruk, återvinning och exploatering. Detta skulle kunna leda till en ökad lokal produktion med bättre förutsättningar att respektera mänskliga rättigheter, miljö och klimat.

Jag yrkar bifall till reservation 12.