Herr talman! För några veckor sedan frågade mina barn mig: "Pappa, kommer det att bli krig i Sverige?" Mitt hjärta stannade i en sekund. Jag visste inte vad jag skulle svara, men jag gjorde ändå ett försök att lugna ned dem samtidigt som jag försökte förklara det som går att förklara. Detta skedde i en kontext där de fortfarande kan cykla till stallet och fotbollsträningen, där skolan har öppet och där vi kan resa för att hälsa på släktingar och vänner utan att behöva tänka på vår säkerhet. Även om risken för ett militärt angrepp på Sverige är något större i dag än vad det var när mina barn föddes är det fortfarande ytterst oklart om det någonsin kommer att hända.

Men för vissa barn i världen är skräcken redan en högst närvarande verklighet, som en mardröm utan slut. Enligt Unicef påverkas över 450 miljoner barn på olika sätt av väpnade konflikter världen över. Barn drabbas alltid hårdast. De kan skadas eller dödas av direkt fysiskt våld i stridigheterna och dess konsekvenser. De drabbas ofta av brist på mat, vatten och säkra platser där de kan leka eller av otrygghet på grund av en dödad förälder. I många fall tvingas också barnen att sluta skolan.

Herr talman! I talande stund har över 30 000 människor dödats i Gaza, och 13 000 av dessa är barn. "Pappa, är kriget slut nu?", undrar en flicka i gryningen i Rafah, i tystnaden mellan två israeliska bombanfall. Rafah är den plats där två tredjedelar av Gazas befolkning nu trängs för att söka skydd. Mer än 60 procent av alla bostäder i Gaza är obeboeliga till följd av de israeliska bombningarna. FN rapporterar att hela Gazas befolkning, 2,2 miljoner människor, löper överhängande risk att drabbas av hungersnöd, och närmare en femtedel av befolkningen befinner sig i den extrema fasen som innebär direkt svält. Innan kriget led 80 procent av barnen av PTSD eller andra psykologiska besvär. Nu bedöms näst intill alla barn vara i behov av psykologiskt stöd - 1 miljon barn. Samtidigt som barnens värld de senaste fyra månaderna totalt rasat samman har de fråntagits all normalitet. Inget barn i Gaza har gått en enda dag i skolan sedan den 7 oktober.

Samtidigt som bomberna faller över Gaza har våldet och spänningarna på Västbanken ökat. Enligt FN har fler än 300 personer där dödats av israeliska bosättare eller israelisk militär sedan krigsutbrottet. En fjärdedel av de dödade är barn. Taha Mahamid var 15 år och obeväpnad och sköts ihjäl med tre skott av israelisk militär på öppen gata framför sina syskon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

På Augusta Victoria-sjukhuset i östra Jerusalem väntar vårdpersonalen fortfarande på att deras cancerpatienter ska släppas ut från Gaza för att de ska kunna få den livsviktiga specialistvård som bara finns på just det sjukhuset. Inga av de över 700 patienter som väntar på vård har tillåtits lämna Gaza sedan kriget startade, inte ens något av de 28 barnen. På sjukhuset befarar personalen att flera av patienterna har hunnit dö, trots att vården finns tillgänglig bara några mil bort.

All press måste sättas på Israel för att få till stånd ett permanent eldupphör nu.

Herr talman! I Sydafrikas inlägg till Internationella domstolen var det som tog tag i mig mest i de intervjuer som gjorts med människor i Gaza beskrivningen av hur det är att vara förälder i en familj som fortfarande har levande familjemedlemmar: All kraft går till att inför barnen försöka agera som att situationen är normal. Hur upprätthåller man en normalitetskänsla när inget av det som händer är normalt men ändå har blivit vardag?

Herr talman! På Afrikas horn pågår nu en svältkatastrof som påverkar nästan 50 miljoner människor. Mer än 11 miljoner barn under fem år lider av akut undernäring. Fattigdomen och utsattheten är stor i de interna flyktinglägren, och vardagen blir ännu svårare för barn med funktionsnedsättning. Varje dag dör 13 barn av allvarlig undernäring i Zam Zam-lägret i norra Darfur i Sudan som en konsekvens av det tio månader långa kriget i Sudan.

Biståndsaktörer arbetar för att se till att barn får humanitärt stöd, tillgång till skolgång och hjälpmedel som kan ge dem utveckling, självkänsla och verktyg för att själva skapa sig en framtid med inkomst och trygghet som vuxna. Svenskt bistånd gör skillnad.

I Afghanistan har man efter två decennier av ökat skoldeltagande för flickor kastats tillbaka till medeltiden då talibanerna gör allt de kan för att förhindra flickors utbildning. I Iran riskerar flickor spöstraff om de inte bär slöja, vare sig de vill eller inte vill bära den. Jag skulle kunna fortsätta, för när vi talar om mänskliga rättigheter och fred och om att få ett slut på våld och krig är det för barnens skull - barnen i Palestina, Israel, Ukraina, Kongo, Jemen, Iran och Afghanistan och på många andra platser.

Herr talman! Enligt siffror från Rädda Barnen står ett av tre barn i världen inför dubbla hot: hög utsatthet för det extremväder som kommer med klimatförändringarna samt fattigdom. Det handlar om 774 miljoner barn, en tredjedel av världens alla barn. Barnen med sämst förutsättningar i dag kommer att fortsätta att drabbas allra hårdast. Orättvisan kommer bara att öka. Det ökade antalet klimatkatastrofer, såsom översvämningar, cykloner, skogsbränder och värmeböljor, påverkar barn på olika sätt. Även barn i Sverige är oroliga, både på grund av Ukrainakriget i vårt närområde och klimatkrisen.

Vi som politiker har en stor roll när det gäller att öka tilliten i samhället och hoppet om en positiv framtid. Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag, och den ska även genomsyra svensk bistånds- och utrikespolitik eftersom den utgår från varje enskilt barns rättigheter. Vi måste med handling visa att vi gör allt vi kan för att få ett slut på våldet och en lösning på klimatkrisen. Vad gör då den svenska regeringen? Jo, den stryper biståndet och sänker standarden för svensk utrikespolitik.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Miljöpartiet vill se en feministisk utrikespolitik som lyssnar på omvärldens gemensamma behov, ser de utmaningar vi alla står inför och agerar kraftfullt. Vi vill se ett Sverige som är rakryggat och tar barnets nutid och framtid på allvar. Vi vill se ett Sverige som satsar på biståndet, står upp för mänskliga rättigheter och demokrati och vågar införa sanktioner mot stater som på ett uppenbart sätt bryter mot folkrätten. Vi vill se ett land där ansträngningar för att hitta diplomatiska lösningar alltid går före ryggradsreflexen att sätta in militär. Sverige kan vara och göra allt detta. Men regeringen har valt en annan väg, och för det borde den skämmas.

Tänk att på frågan "Pappa, är kriget slut nu?" kunna svara: "Ja, kriget är slut." Eller ännu hellre: "Älskade barn, det blev aldrig något krig."

(Applåder)