Herr talman! Först vill jag säga att det finns mycket i den här deklarationen som jag håller med om. Det gäller förstås framför allt det fortsatta stödet till Ukraina i kriget mot Ryssland. Där har vi en total uppslutning i riksdagen, och det har vi haft ända sedan den socialdemokratiska regeringen lade fast den linjen 2022. Det är i sig en styrka för Sverige.

Annat har jag synpunkter på. Jag tycker att regeringens politik är alldeles för provinsiell och att man glömmer världen. Biståndet har dragits ned, och Sverige drar sig undan från många länder som vi tidigare har varit närvarande i. Det är visserligen bra att utrikesministern nämner jämställdhet, men sanningen är ju att regeringen på två år har mer än halverat stödet till FN:s viktiga arbete för kvinnors och flickors rättigheter i UN Women.

Allvarligast tycker jag nog ändå är att vi inte får några nya besked i den fråga som är mest akut just nu, nämligen den katastrofala humanitära situationen i Gaza. Vi ser hur hungern breder ut sig, och hundratusentals människor saknar vatten, läkemedel och sjukvård. Vi ser en svältkatastrof som kan komma att kräva tusentals liv. Rädda Barnen sa redan för tre veckor sedan att över 300 000 barn i Gaza under fem år är nära akut undernäring och svält - det var alltså för tre veckor sedan.

Samtidigt har Sverige tillsammans med en grupp andra länder dragit in stödet till UNRWA, som är den viktigaste biståndsorganisationen i Gaza. FN, Rädda Barnen, Röda Korset - ja, alla som jobbar på plats för att hjälpa de civila vädjar nu om att man ska ompröva det beslutet så att hjälpen kan komma fram. Länder som Spanien, Norge, Portugal, Irland och Belgien har tvärtom markerat sitt stöd för UNRWA och i några fall också utökat det.

Min fråga till utrikesministern blir då: Tänker regeringen nu ompröva sitt besked om UNRWA så att hjälpen till palestinierna äntligen kan komma fram?

(Applåder)