Fru talman! I dag har kriget i Gaza pågått i 130 dagar. Det har varit dagar av förödelse och förstörelse, av förstörda liv och samhällen. Tusentals har dödats, många av dem barn, och de som överlevt riskerar nu i stället att dö av svält. Hela världen följer det praktiskt taget i direktsändning, och det är helt fasansfullt att se.

I stället för att med alla tillgängliga medel försöka få stopp på kriget och den humanitära katastrof som pågår har den svenska regeringen stoppat utbetalningarna till UNRWA, den organisation som enligt alla internationella bedömare här och nu har bäst förutsättningar att hjälpa människorna i Gaza. Nu lämnas i stället människor att dö medan omvärlden ser på.

I stället för att göra sina till intet förpliktande uttalanden borde regeringen se allvaret och tillsammans med FN och EU driva på för mer hjälp och genast återinföra stödet till UNRWA.

Under decennier har Sverige varit en röst för fred, frihet och solidaritet i världen. Det är en tydlig utrikespolitik och en robust och långsiktig plan för vårt internationella utvecklingsarbete som har tagit oss dit. Men nu är det flera delar som vittrar sönder framför våra ögon.

Den feministiska utrikes- och utvecklingspolitiken har under många år stärkt kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter till ett liv fritt från våld och förtryck. Förutsättningarna för kvinnors egenförsörjning har stärkts, tillgång till utbildning har ökat och fler kvinnor har kunnat ta plats i maktens korridorer. Det är en politik som har byggt skolor för flickor i Afghanistan, utbildat barnmorskor i Zambia och försvarat människorättsaktivister som står upp för sin frihet mot auktoritära regimer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Det här är jag stolt över, men det är ett arbete som den här regeringen nu håller på att rasera. Man säger att jämställdhet är ett kärnvärde i svensk utrikespolitik, men det följs inte upp i handling. Sveriges röst för jämställdhet håller på att tystna.

I skuggan av väpnade konflikter, krig och fattigdom växer också klimatkrisen och miljöförstöringen för varje dag som går. Situationen i redan drabbade områden förvärras kraftigt när vattnet sinar och skördarna uteblir, och såväl torka som översvämningar har på många ställen blivit det nya normala.

Vi i de rika länderna i norr har orsakat utsläppen, och nu skickar vi notan till de länder som kämpar med sin utveckling. Det är en djup orättvisa som vi måste vara medvetna om och agera på.

Även det här säger regeringen är en prioritering, men ändå ser vi ingen ökning av klimatbiståndet. Vi ser inte det som ska sänka utsläppen, och vi ser inte det som ska anpassa samhällen. Om inte vi kan stå upp för en rättvis klimatomställning, vem kan då göra det?

Klimatförändringarna påverkar också möjligheten för lokala samhällen att producera mat, och mat är en mänsklig rättighet. Utan att grundläggande behov av mat och trygghet är tillgodosedda är det väldigt svårt att bygga starka samhällen som förmår lyfta sina invånare ur fattigdom. Utan tillräckligt med mat finns det väldigt lite styrka att stå upp mot förtryck och arbeta för frihet.

Regeringen säger sig vilja motverka grundorsakerna till att människor måste fly från sina hem. Ändå ser vi att man satsar allt mindre på att bygga motståndskraft i de länder där vi vet att detta är helt avgörande. I stället för att skala upp minskar man stödet till det civilsamhälle som förmår ge stöd till motståndskraftig lokal matproduktion och till dem som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, såväl i Kambodja som i Guatemala.

En effektiv utvecklingspolitik måste hålla ihop. Agenda 2030 lade när den togs fram grunden för vilka globala mål som varje ledare behöver arbeta mot och var en tydlig markering att alla delar av samhället måste vara med för att nå målen, politiken såväl som civilsamhället och företagen, för om inte alla hjälps åt kommer vi att misslyckas trots att vi egentligen har verktygen.

En viktig del är att upprätthålla nivåerna i biståndet så att fler länder har möjlighet att göra sin omställning.

Jag vill också ta upp att det i grunden är bra att regeringen ser den potential som handel kan ha för utveckling och att det finns tydliga synergier med Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Det har vi i Miljöpartiet också länge lyft fram. Men biståndet är till för att hjälpa de mest behövande ur hunger, fattigdom och förtryck. Det är inte till för att gynna svenska exportföretag.

Det senare verkar nu vara regeringens ambition. Det blir allt tydligare, särskilt i ljuset av att man motsätter sig skarpare regler för svenska och europeiska företag om att ta mer hänsyn till arbetstagares rättigheter och företagens påverkan på miljö och klimat. Det ser vi som helt oacceptabelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Jag vill avsluta med det jag började med, nämligen det brutala krig som nu skördar liv i Gaza. Jag vill verkligen vädja till regeringen och till varenda en av er ledamöter som representerar regeringsunderlaget att tänka om och göra det snabbt. Återinför pengarna till UNRWA! Kräv mer humanitärt tillträde och mer humanitärt bistånd, och sätt press på Israel för att få till stånd en vapenvila!

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).