Herr talman! Jag skulle vilja ta fasta på det jag ändå uppfattar att alla är inne på i den här diskussionen, nämligen att vi måste få fler personer som är lämpliga och lever upp till högt ställda kvalifikationskrav att både söka sig till polisen och så småningom bli antagna till en polisutbildning och komma ut och vara verksamma poliser. Det behovet är oerhört stort.

För min del handlar detta inte i första hand - och inte i andra eller tredje hand heller för den delen - om att uppnå någon sorts utfallsrättvisa mellan olika grupper. Vi kan bredda perspektivet och se det historiskt: Varför var det väldigt viktigt att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning ur en samhällsnyttig synvinkel? Det är klart att det på individnivå gav möjlighet för studiebegåvade ungdomar från hem utan studietradition att komma till sin rätt. På det sättet fanns det många individuella vinster med det. Men vi har också historiskt talat om en begåvningsreserv. Det fanns tidigare väldigt mycket kvalitet och kvalifikationer som inte kom till sin rätt i samhället i stort.

Man kan se olika på det, men när det exempelvis gällt att aktivt försöka bryta könsmönster i rekryteringen till olika yrken har i alla fall mitt perspektiv inte i första hand varit att uppnå rättvisa mellan olika grupper i samhället. Snarare har det handlat om att det kan finnas ett starkt intresse av att säkerställa att många kompetenta sökande som aldrig kommer i fråga eftersom de aldrig hör av sig faktiskt hör av sig och blir föremål för en rekryteringsprocess. Denna måste sedan präglas av icke-diskriminering och likabehandling och vara befriad från inslag som kvotering eller sortering utifrån faktorer som personerna själva inte kan påverka.

Jag tänker därför att det ur polisens synvinkel är rationellt att fråga sig: Finns det medborgare där ute som borde söka sig till polisen men som inte gör det? Hur kan vi få fler kvalificerade personer att söka sig till polisen? Här tycker jag att det finns en legitimitet i att ha en bredare ansats när det gäller rekryteringen. Vad som däremot är väldigt bekymmersamt är om man manipulerar eller ändrar på antagningskraven för att uppnå olika utfall på gruppnivå som inte alls har med det ursprungliga och legitima syftet med operationen att göra.

Det leder mig också till frågor om diskriminering. Det råder väl ingen tvekan om att det i alla samhällen ryms diskriminering av olika grad i olika sammanhang. Däremot tycker jag att det finns väldigt svagt stöd för påståendet att rekryteringen till polisutbildningen på något sätt skulle präglas av diskriminering eller ha diskriminerande inslag. En sådan antydan eller ett sådant påstående måste nog kvalificeras och förtydligas ordentligt för att man ska kunna förhålla sig till det. Jag ser inte att det finns något stöd för det antagandet. Snarare handlar det i så fall om att för få personer som möter de kvalifikationskrav som har satts upp och som är legitima söker sig till utbildningen.

När det gäller förtroende och tillit tycker jag visserligen att det finns värden i att olika sammanhang i samhället på ett rimligt sätt återspeglar samhället i stort. Det kan också ha betydelse från förtroende- och tillitssynpunkt. Jag skulle dock säga att andra frågor är viktigare när det gäller tillit och förtroende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den stora tillitsrisk vi nu löper, om vi till exempel talar om socialt utsatta områden - detta bekräftas också i olika undersökningar av tilliten till polisen - är att polisen inte finns där eller inte har tillräckligt effektiva verktyg för att upprätthålla trygghet, säkerhet och rörelsefrihet för medborgare, oavsett var i landet man bor. Det är den enskilt viktigaste tillitsfrågan, och det får vi inte glömma bort i den här diskussionen.