Fru talman! Vi är i ett läge där vi ser ett behov av ändrad lagstiftning. Detta har varit föremål för diskussion så länge jag har varit med, kanske tio eller femton år. Vi måste se till att bestämmelserna skärps, framför allt med inriktning på de svåra psykiska sjukdomarna. Det är klart att avgränsningen gentemot andra sjukdomar är svår att göra. Det var därför utredningen landade i det den gjorde.
Statsrådet och regeringen hänger upp det på utredarens begränsning, att det ska vara rätt med symtomlindrande behandling. Definitionen av symtomlindrande i förhållande till behandlande och botande är att det sistnämnda är inriktat på att faktiskt åstadkomma förändring i sjukdomen, medan symtomlindrande, precis som i den palliativa vården, handlar om något som inte är inriktat just på att bota utan på att lindra symtom. Denna gräns går alltså att dra.
Om man är tveksam till detta finns alltid möjligheten att säga att inte heller symtomlindrande behandling av de riktigt svåra tillstånden ska vara tillåten. Detta kräver dock att man går vidare. Det räcker inte att bara sitta och säga att man följer frågan noga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det finns ingen i professionen som ser det som en möjlighet att klara detta genom straffskärpningar och befintlig lagstiftning. Det finns heller inte med i remissvaren att detta skulle vara ett alternativ. Det är därför denna diskussionen har funnits sedan lång tid tillbaka. Det krävs en bestämning. Vi kan inte bara peka ut de fyra diagnoserna och säga att det ska vara ett förbud där, utan vi måste bredda det, i första hand till de svåra psykiska sjukdomarna.
Som framgår av utredarnas förslag finns dessutom ett antal andra mycket svåra sjukdomar där just behandlingen är avgörande för att patienten ska ha en möjlighet att överleva över huvud taget. Det är ju detta vi måste komma åt. Varje vecka får vi rapporter och information om att detta är ett reellt problem i sjukvården.
Jag är den förste att inse att man måste prioritera när det gäller utredningsväsendet, som tyvärr är en flaskhals, men jag menar att regeringen har förmåga att prioritera både en angiverilag, sänkt snusskatt och minskad möjlighet till tolk i sjukvården och så vidare. Jag tycker att det här är betydligt mer angeläget då det gäller en riktigt utsatt grupp, men det kräver att regeringen agerar.
Det gläder mig ändå mycket när jag lyssnar på statsrådet att höra att problemet är uppmärksammat, men nu gäller det att gå från ord till handling. Att det inte hände något från 2019 och framåt kan man vara kritisk till, och jag ser företrädare för Liberalerna runt om i landsortspressen nu som menar att den socialdemokratiska regeringen inte fick något att hända. Jag kommer i alla fall ihåg att vi hade en pandemi under de åren som gjorde att Socialdepartementet hade fullt upp med andra uppgifter, och detta har jag full respekt för. Men nu, från och med hösten 2022, är det ju den här regeringens ansvar.
Jag kan inte förstå varför man inte går fram snabbare på detta område när det finns utredningsresurser till så mycket annat som tydligen prioriteras. Här handlar det om svårt sjuka människor som i dag far väldigt illa i brist på effektiv lagstiftning.
Min fråga kvarstår: Varför är detta inte högre prioriterat? Varför försöker man inte ändra lagen? Det finns ju ett förslag. Det är möjligt att det måste korrigeras, men då tar man ett initiativ för att göra detta, antingen genom departementets tjänstemän eller genom att tillsätta en ny utredare.