Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletteringarna. Jag har också tagit del av sådana fall. Det är alldeles fruktansvärt att man leder människor till ohälsa eller till och med till risk för död - här ledde det till döden i ett av fallen - och detta dessutom till en hög kostnad. Människor betalar alltså för extremt farliga råd. Det är mycket allvarligt att det sker.

Låt mig först få komplettera med vad nuvarande lagstiftning säger och vad det är för straff. I 5 kap. 1 § patientsäkerhetslagen finns det bestämmelser om begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta åtgärder.

I samma lag finns också straffbestämmelser som ska tillämpas om någon bryter mot lagen, vilket kan ge både böter och fängelse i upp till ett år. Det finns alltså tydliga skrivningar om att man måste svara upp mot det som står i hälso- och sjukvårdslagen, och om man inte gör det finns möjlighet till straff. Det är precis denna väg - åtalsvägen - som vi i dag har att följa. Jag kommer förstås att följa utvecklingen när det gäller om vi behöver ha högre straff för att tillämpa detta och för att säkerställa att ingripande sker.

Jag kan inte svara på varför den tidigare regeringen inte gjorde något under de tre åren. För oss ligger svårigheten i några formuleringar i utredningen. Det handlar inte om att man ska förbjuda eller höja åldersgränser, vilket låter alldeles rimligt, utan om begreppet att symtomlindrande behandling ska vara tillåten. Då behöver vi definiera i lagstiftning vad som är symtomlindrande, och där kommer det att bli svårt att hitta rätt eftersom vi befinner oss utanför hälso- och sjukvårdens evidens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har i dag ingen katalog eller begreppshållning där vi vet vad som är godkänt och vad som är symtomlindrande, utan vi skulle behöva bygga upp en helt ny kunskap och evidens om denna del av ingrepp och råd som ges och dessutom definiera vad som är symtomlindrande, vilket i det här fallet skulle vara tillåtet enligt utredningen medan annat inte skulle vara det.

Huvudansatsen att vidga perspektivet från det fåtal sjukdomar som nämns i dag till en bredd tycker jag är alldeles utmärkt, men när man går in på begreppen måste man tydliggöra i lag hur det ska se ut. Då uppstår svårigheter, och detta gör att det kommer att krävas något mer om man ska gå vidare.

Vi har att bedöma det behov vi har av utredningar just nu, och där är det många som pockar på. Då behöver man alltid prioritera, och vår bedömning hittills har varit att det är på straffsidan vi behöver titta på hur vi kan göra. Jag utesluter inte att vi också kan titta på annat, men precis som ledamoten säger kommer det att krävas betydande kompletterande utredningar för att få det på plats lagtekniskt. Det är ett ganska stort arbete.

Jag vet inte riktigt vad som är bästa vägen för oss. Är det att utöva tillsyn, att angripa och påtala för alla som agerar på felaktiga grunder och på fel sätt att de förstör människors liv och hälsa och att använda de redskap vi har och skärpa straffbestämmelserna? Eller är det att lägga mycket tid på att plocka fram ett helt nytt material som bekräftar det som finns men som också talar om vad som inte är tillåtet? Det är detta vägval vi står inför framöver.

Hittills har jag valt vägen att vi ska skärpa och använda oss av det vi har, men jag utesluter inte annat. Jag vill gärna lyssna på hur ledamoten, som har en lång och gedigen erfarenhet av sjukvård, ser på begrepp som symtomlindrande behandling och hur det skulle kunna definieras.