Herr talman! Jag skulle vilja börja med att för tids vinnande yrka bifall till utskottets förslag i betänkande FöU6. Sverigedemokraterna har dock även lämnat ett särskilt yttrande avseende intensivutbildning av värnpliktiga och vissa åtgärder för att värna om den svenska försvarsindustrin.
Jag kommer i mitt anförande att kommentera bland annat den del som handlar om intensivutbildning av värnpliktiga, och mina kollegor kommer sedan i sina respektive anföranden att prata om stödet till försvarsindustrin.
Vi debatterar i dag alltså FöU6, som i praktiken handlar om genomförandet av försvarsbeslutet 2020 med de tillägg som samtliga partier i riksdagen kom överens om i mars 2022. Samtidigt och parallellt pågår nu Försvarsberedningens arbete med att ta fram ett underlag för det kommande försvarsbeslutet, som ska börja gälla den 1 januari 2025. Den rapporten, med beredningens slutliga ställningstagande avseende grund- och krigsorganisation, ska lämnas den 26 april. Det är alltså då vi ska lägga grunden för tillväxt och utveckling av totalförsvaret. Dagens betänkande, FöU6, handlar alltså om slutförandet av det som tidigare har beslutats, och det är detta vi yrkar bifall till.
Herr talman! Det är många som sedan ett par år återkommande repeterat att det nu är allvar på riktigt och att det nu är bråttom. Men det har inte hänt så mycket i praktiken. Ord har egentligen först sedan regeringsskiftet 2022 börjat följas av kraftfull handling, och det ska nu bli mer av den varan.
Men det gäller inte bara att göra saker rätt utan också att göra rätt saker, på rätt sätt och i rätt tid. En av dessa saker är att ge tydliga signaler till Ryssland om att Sverige kan, vill och kommer att försvara sig. Det visar vi Moskva genom en kraftig ökning av försvarsanslagen, där operativ effekt går före symbolpolitik och prat.
Herr talman! Sverigedemokraterna driver frågan om intensivutbildning av värnpliktiga, där fler kullar under kortare tid utbildas i grundläggande soldatkunskaper och strid så att de kan utgöra ett effektivt lokalförsvar samt en snabbt tillgänglig personalreserv för fältarmén och de mekaniserade förbanden. När ny materiel efter hand tillförs kan dessa årskullar sedan kallas in för extra utbildning. På så sätt ökar vi tillgången på lokalförsvarsförband, och på något längre sikt kan vi även personalförsörja fältarméns utvidgning och ersättningsbehov.
Det borde därför med stöd av frivilligtjänstgörande reservofficerare samt instruktörer från hemvärnet, Försvarsutbildarna, Frivilliga Radioorganisationen, Bilkåren och alla de andra frivilligorganisationerna vara fullt möjligt att på befintliga förband till exempel utbilda tre årskullar lokalförsvarsvärnpliktiga på ungefär två år. Det utmärkta resultatet av utbildningen av ukrainska soldater och förband, bland annat i Storbritannien – det vi kallar Interflex – samt här hemma i Sverige, har visat att detta är fullt möjligt, bara man vill. Det kommer absolut att kosta pengar, arbete, svett och kanske även tårar, men det kommer också att kräva nytänkande, flexibilitet och inte minst förmånliga tjänstgöringsvillkor.
Osäkra tider kräver handlingskraft och tydlighet. Nu är det dags att sluta prata och börja öva och utbilda i stället.
Detta, herr talman, leder mig in på det jag ska prata om härnäst, nämligen nästa steg, efter FöU6. Det är väldigt frestande att som politiker börja leka med någon form av militärt Lego genom att sätta ihop militära byggklossar och tro att man bygger en effektiv försvarsmakt – eller, ännu värre, att utnyttja förstärkandet av Försvarsmakten för regionalpolitiskt röstfiske.
Vi sverigedemokrater anser att politiken bör peka ut övergripande prioriteringar och inriktningar och sedan låta dem som är proffs få mesta möjliga handlingsfrihet att utforma krigs- och fredsorganisationen. Sedan kan det komma att behöva göras principiella bedömningar, och först då bör vi politiker gå in och börja röra om i grytan. Vi har mellan 1995 och 2020 sett hur det har gått när politiken har lagt sig i och börjat detaljstyra försvaret. Låt oss inte göra om de misstagen!
Herr talman! Inför kommande försvarsbeslut står Sverige inför en helt ny situation. Vi är inte längre ensamma, utan vi är en del av en försvarsallians där Sveriges försvar börjar med att stödja Ukraina i dess frihetskamp samt solidariskt försvara våra allierade längs deras gränser och på deras territorium. Samtidigt måste vi inom våra egna gränser och inom angränsande sjö- och luftområden kunna skydda allierade styrkors uppmarsch och våra grannländers liksom våra egna försörjningslinjer.
Detta innebär att vi inte kan använda gamla måttstockar och grunder för hur försvarsbeslut har utformats historiskt, utan nu måste vi tänka ur ett nytt perspektiv, det vill säga ett alliansperspektiv. Det som komplicerar situationen är att vi även måste väga in tidsfaktorn. Hur mycket tid har vi, och hur utnyttjar vi den tiden på bästa sätt? Problemen kan inte längre skjutas på framtiden utan måste hanteras direkt, här och nu.
Herr talman! Under förra året var Försvarsberedningen i sina båda rapporter Allvarstid respektive Kraftsamling mycket tydlig med att det brådskar och att vi i planeringen måste utgå från den farligaste men inte nödvändigtvis den troligaste händelseutvecklingen.
Sverigedemokraterna anser att den farligaste händelseutvecklingen är att kriget i Ukraina i närtid på något sätt upphör och att Ryssland då inte har förlorat. Detta skulle i sin tur innebära att Ryssland kan fortsätta att rusta i nuvarande takt. Man avsätter drygt 40 procent av statsbudgeten för att bekosta krigsansträngning och upprustning, det vill säga en total mobilisering av det ryska krigsmaskineriet. Samtidigt håller vi i väst på och dribblar med runt 2 procent av bnp.
Denna matematik innebär att Ryssland inom fyra till sju år från ett krigsslut i Ukraina – eller kanske inom ännu kortare tid – kan nå en punkt där de utifrån rysk logik bedömer att ett anfall mot väst skulle kunna lyckas, om än med ett stort mått av chanstagning. Givet vad vi har sett under de senaste femton åren är chanstagning inte främmande för den ryska statsledningen. Detta antagande måste utgöra grunden för vår planering och våra förberedelser.
Kan vi då förutse händelseutvecklingen de närmaste fem till tio åren? Svaret på den frågan är förvisso nej – det kan vi inte, för vi har inga kristallkulor. Men vi måste våga fastställa en gemensam planeringsgrund så att hela totalförsvaret arbetar under samma förutsättningar och därmed kan gå i takt mot samma mål.
Herr talman! Först under 2025 kommer vi att få ta del av alliansens förmågemål, och vår integrering i den gemensamma försvarsplaneringen kan då på allvar börja ta form. Vilka är då slutsatserna utifrån detta resonemang?
För det första: Vi måste maximera insatsberedskapen och krigsdugligheten för våra befintliga förband – återigen, här och nu.
För det andra: Vi måste utgå från att vi i värsta fall kan behöva försvara alliansen – men även försvaras av alliansen – före 2030.
För det tredje: I den kommande utformningen av totalförsvaret måste vi ta hänsyn till vår nya roll i alliansens försvarsplanering. Detta gör att vi i det kommande försvarsbeslutet 2025 måste ha flexibilitet och beredskap att anpassa den nya krigs- och grundorganisationen efter hand som den rollen klarnar. Vi får alltså inte bygga oss fast i traditionellt tänk och traditionella handlingsmönster.
(Applåder)