Fru talman! Nu debatterar vi näringsutskottets betänkande om 2023 års redogörelse för bolag med statligt ägande.

Låt mig börja med att säga att det alltid måste finnas ett tydligt syfte med att staten ska äga bolag. Liberalernas principiella utgångspunkt är att statens uppgift normalt sett ska vara att ange de ramar och regler som ska gälla för näringslivet och företagen – inte att äga och driva bolag. Staten bör därför minska eller avveckla sitt företagsägande om sådana förändringar leder till bättre fungerande marknader eller en mer effektiv samhällsservice. Staten ska därför endast i undantagsfall driva företag.

Undantagsfall handlar alltså, för vår del, om statliga företag med ett särskilt samhällsuppdrag. Det innebär att i de statliga bolag där det finns såväl en samhällsnytta som en konkurrenssituation bör dessa verksamheter separeras så att det statliga ägandet i den kommersiella delen separeras och avvecklas.

I dag består statens bolagsportfölj av ett fyrtiotal bolag till ett värde av runt 850 miljarder kronor. Är alla dessa statliga bolag till nytta för samhället? Nej. Är de strategiska för staten att äga? Nej. Finns det någon säkerhetspolitisk anledning att behålla alla dessa bolag? Svaret på det är också nej.

För Liberalerna är det därför svårt att landa i någon annan slutsats än att staten just nu har gått utöver sitt uppdrag och bedriver verksamheter som andra aktörer är i bättre skick att bedriva. Jag upprepar mig, men för tydlighetens skull: Endast statliga bolag med tydligt uttalad samhällsnytta bör behållas i statlig ägo. Vi behöver, med andra ord, avyttra och privatisera en del av de bolag som staten i dag driver.

Precis som har nämnts här tidigare ska givetvis alla försäljningar föregås av en grundlig analys som tydligt redovisar vilka delar av verksamheten som bör stanna kvar i statlig ägo av bland annat strategiska eller säkerhetspolitiska skäl. Men övrig verksamhet som bedrivs i kommersiellt syfte på en konkurrensutsatt marknad bör därefter avyttras. Att avyttra bolag som saknar samhällsnytta och som inte är strategiska på annat sätt innebär att vi renodlar statens uppgifter och skapar bättre fungerande marknader.

Fru talman! Även med en sådan renodling av verksamheten kan vi konstatera att staten framöver kommer att vara en betydande företagsägare och via sitt bolagsägande också en stor markägare.

Liberalerna menar att Sveaskogs skogsinnehav bör minska genom försäljningar. Det finns förutsättningar att höja ambitionerna ytterligare när det gäller att överföra produktiv skogsmark från statlig till enskild ägo. Skogen är en riktig skatt. Skogen bidrar med många olika värden; inte minst har den debatt vi har fört de senaste åren om skogen som kolsänka varit jätteviktig. Även rekreationsaspekten av våra skogar, rollen de spelar i ett aktivt friluftsliv och inte minst för den biologiska mångfalden kan och bör betonas. Samtidigt är skogsindustrin en av Sveriges viktigaste näringar och helt avgörande för svensk export.

Mer skog behöver skyddas, men mindre skogsägare är ofta mer framgångsrika i fråga om miljömålet för skogsförvaltningen än vad staten som skogsägare traditionellt har varit.

Avslutningsvis vill jag säga följande, fru talman. Staten ska driva företag enbart i undantagsfall. Det måste finnas ett tydligt syfte med att staten äger och driver bolag. I en välfungerande marknadsekonomi stiftar staten lagar, fattar beslut om skatter och sysslar med myndighetsutövning. Om staten på samma gång konkurrerar med privata företag på marknaden blandas rollerna samman, och det kan bli olyckligt. Därför tycker vi att statens monopol ska avvecklas och att statens ägande i företag ska fortsätta att minska.

Jag yrkar därmed bifall till förslaget i näringsutskottets betänkande.